matildahaggblom

Idag har varit en påfrestande dag både för mitt psyke, mitt högra öra och för mina svettkörtlar. Öronakupunkturkursen (långt ord btw) tog nämligen ytterligare ett steg i lärandet av denna komplexa behandlingsmetod och vi skulle därför, efter 1 och en halv dag av utbildning, prova att sticka dessa nålar i varandras öron!! Tror det var både vetenskapen om detta och bristen på fläktar i rummet som därför framkallade dessa groteska svettningar..

 

För att komma tillbaka till hur det hela slutade så ska jag bara börja med att berätta att vi även hade "patientbehandling" idag där alltså riktiga personer, både funktionshindrade och inte, kom för att få sina åkommor behandlade genom denna öronakupunkturbehandling. Som tur var skulle inte vi utföra behandlingen utan det lämnades åt de 5 legitimerade och studerande amerikanskor som håller i kursen. Puh. Vi skulle istället observera och endast "se och lära". Och måste erkänna att en skeptiker som jag faktiskt blev imponerad när behandlingen visade sig lindra - eller rent utav helt ta bort smärtan för vissa patienter. Riktigt häftigt faktiskt!  

 

Att gå in på hur det hela fungerar är en hel vetenskap i sig så det tänker jag inte göra. Men för er som inte vet vad akupunktur är kan jag kort säga att man sticker in små små nålar på olika ställen/punkter i kroppen (vi håller bara på med olika punkter på örat), och genom det så kan man minska eller helt ta bort smärta som finns på helt andra ställen på kroppen. 

 

Så nu tillbaka till vår egen "träning". Efter lite övning på ett gummiöra blev jag alltså försökskanin till Jasmine och vice versa. Och förlåt Jasmine, men det var faktiskt inte så jätte skönt. Haha. Tror dock vi alla var lika dåliga i början och jag tyckte verkligen synd om den lankesiska damen som också deltog i kursen som efter ett tag blev min "patient". Minen hon gjorde när jag förde in nålen visade inte på någon skön, avslappnande behandning precis... 

 

Förutom lite panik där ett tag och ett smått blödande öra har det varit en bra dag. Känner att jag mer och mer börjar komma in mig här i landet och innan det är dags att åka hem tror jag faktiskt att jag kommer känna mig riktigt som hemma! Maten är otroligt god (och inte dödligt spicy hittills), naturen är slående vacker och människorna här är otroligt vänliga och alla vill de hälsa och prata med dig även om de inte kan engelska. Dock så märker man ju självklart av vissa olikheter i kulturen också och jag blev smått stum när den första buddisten jag träffade pratade om hur han kunde se vad jag hade varit i mitt tidigare liv. Inte vad man är van vid precis. Ovant är det också att alla människor här vickar på huvudet på något konstigt vis när de pratar. Tydligen är det deras sätt att nicka och alltså säga Ja, men det ser snarare ut som de alltid är jätte osäkra på vad de vill och att de liksom inte kan bestämma sig. Kulturkrock skulle man kunna kalla det.. 

 

För att inte göra inlägget för långt så min vän Axel slutar läsa det så väljer jag att avrunda här. Även om det finns mycket fler intryck, känslor och tankar jag skulle kunna skriva om. Men det får bli en annan gång. Hoppas ni alla har haft en lika varierande dag som jag! Godnatt så länge!

 

(Gå förresten även in på min resekompis Jasmines blogg, www.jonsssonjasmine.blogg.se .Varnar dock för plagiat av både layout, bilder och viss textning. Hon har lite dålig fantasi ibland den där tjejen;) )