matildahaggblom

Det finns saker här i livet som är hemska att uppleva. Och sen finns det saker som är helt fruktansvärda. Jag har sett någonting som var sådär fruktansvärt. Någonting som man bara ser på tv och som man inte tror finns i verkligheten för det helt enkelt är för tragiskt för att vara sant. Men jag säger er, det finns i verkligheten, det kan jag nu intyga.

 

Vi åkte ut på ett fältbesök tillsammans med CBR häromveckan. Det var jag, Jasmine, en sjukgymnast och några anställda vid CBR och vi skulle göra det vanliga, regelbundna uppföljningsarbetet som är en vanlig procedur i CBRs arbete. Det innebär helt enkelt att man åker ut till byarna där de funktionshindrade människorna bor för att se hur det går för dem, se över om någonting mer behöver göras, om man kan se några framsteg i arbetet med mera. Vanligt uppföljningsarbete helt enkelt. Min och Jasmines del i det hela är att vi observerar det vi ser och har Jasmine tur får även hon, som legitimerad sjukgymnast, klämma och känna lite på några förvridna lemmar eller stela nackar medan jag dokumenterar det hela med min kamera och penna och papper. Teamwork skulle man kunna kalla det.

 

Under dessa dagliga utflykter som vi gör ungefär 2-4 gånger i veckan besöker vi alltså mellan 3-6 familjer varje dag där ett eller flera av barnen lider av något slags funktionshinder. Ofta ligger dessa byar långt bort från städerna vilket gör att framkomligheten ibland inte är den bästa och resorna många gånger är långa.

 

Denna varma onsdag bestod vår morgon av en ca 2 timmar lång bilresa rakt ut i buschen innan vi kom fram till den lilla byn där dagens hembesök skulle ske. En aningen slumriga och varma efter den skumpande bilresan snubblade vi oss fram efter stigen som ledde fram till det lilla hus där dagens första familj som vi skulle besöka bodde. Och på utsidan var det inget speciellt med denna lilla familj på tre personer. Huset var i och för sig ganska fallfärdigt, hade stora hål i taket och väggar som snart skulle rasa ihop, men det är egentligen inte en ovanlig syn här i Sri Lanka. Det som var annorlunda var familjen som bodde i huset.

 

Det vi hade förstått av informationen vi fick ta del av innan så led deras son av ett mentalt funktionshinder. Det vi däremot inte visste var att även båda föräldrarna var "mentalt efterblivna" som sjukgymnasten helt enkelt beskrev det för oss. Pappan i familjen såg mer eller mindre apatisk ut där han på ett väldigt barnsligt sätt stod och tittade ut i tomma luften medan mamman på ett litet skrämmande sätt, skrattandes, sprang omkring och jagade de två killingarna som for mellan våra ben. Och mitt i allt fanns denna förvirrade, funktionshindrade pojke som med ett otydligt mummlade gick runt i cirklar innan hans mamma föste in honom i huset. Det var alltså inte så svårt att förstå att det vi bevittnade var en ganska tragisk familjesituation. Men det var innan vi fick se hur de bodde.

 

Sjukgymnasten tyckte att vi skulle ta oss en titt in i deras hus för att se hur de bodde, så sagt och gjort trampade vi in utan någon förvarning av vad vi skulle mötas av. Väl inne tror jag att jag upplevde det närmsta jag varit till chocktillstånd; för där låg kläder, mat, sopor, skräp och allt vad man nu kan tänka sig slängt i en stor hög på det som jag tror en gång var deras soffa. Rummet var helt enkelt en sopstation och vi leddes in genom detta till nästa rum som var deras sovrum. "Sovrummet" bestod av en 120*90 cm väldigt, väldigt smutsig madrass, där de nu två killingarna hade lagt sig för att sova, eller göra sina behov, vilket som, och på golvet låg resterna av killingarnas mat och avföring blandat med lite annat smått och gott. Stanken av getskit fyllde rummet och det kändes som vi befann oss i ett getbås med massa surrande flugor snarare än ett sovrum för 3 personer. Det var helt enkelt fruktansvärt.

.

Lite smått chockad och panikslagen över att snabbt komma ut för att kunna andas tog jag några snabba bilder med mobilen innan jag lämnade rummet. Jag var helt enkelt tvungen att komma ihåg det här. Och det har jag gjort. Verkligen. Det var som sjukgymnasten sa: "De lever som djur"

 

Hela familjen utanför hemmet 

 

Jag och jasmine kallade dem för getfamiljen, vilket kanske låter komiskt, men det fanns verkligen ingenting komiskt alls över deras situation. Och det tragiska i den här historien är att jag har svårt att se något lyckligt slut för dem. Och det finns säkert många liknande familjer runt om i hela landet. Visst finns det många tragiska historier även i Sverige, men skulle ett fall som detta uppdagas i Sverige skulle det allafall finnas hjälp att få. Den lilla pojken skulle förmodligen bli omhändertagen av socialen och föräldrarna skulle få vård. I Sri Lanka fungerar det inte så. Den enda hjälp familjen har fått hittills av socialtjänsten är de två getterna som nu springer omkring och bajsar i deras hus. Tanken var nämligen att detta i framtiden skulle kunna göra familjen självförsörjande, men hur ska två vuxna som knappt kan ta hand om sig själva, än mindre om sitt eget barn, kunna ta ett sådant ansvar? Här vilar den lille pojkens framtid i Fridsros händer och vi får helt enkelt hoppas att CBR ska kunna hjälpa familjen på något vis, även om detta är helt ett socialt problem och borde handskas av socialtjänsten. 

 

Oj långt inlägg idag. Men så blir det när man inte har haft internet på en vecka och vill skriva av sig lite. Men som ni märker får vi vara med om mycket de här veckorna och jag har fått se saker som jag nog aldrig skulle fått se och uppleva i Sverige. Jag är helt enkelt väldigt tacksam för att jag har fått den här chansen. Nu blir det sova för min del, godnatt!