matildahaggblom

Livet i ett magiskt land - Om min vardag som praktikant i Sri Lanka

Vår kock ser ut som en gammal bil

Kategori: Allmänt

Idag fick vi vara med om en liten annorlunda och intressant upplevelse här än vad jag som svensk har varit med om tidigare. Det var nämligen en hinduistisk högtid här i Sri Lanka idag som kallas pooja (?) där man firade och offrade åt utbildningens gudinna. Det finns en salig blandning av religioner här i Sri Lanka och bland personalen och barnen här i Nuwara Eliya finns både hinduer, buddhister, muslimer, katoliker och protestanter. Dock är majoriteten av befolkningen här i detta område hinduer och de flesta barnen bär alltså den traditionella hindu-pricken i pannan. Därför var det inte heller överraskande att man uppmärksammade detta firande även här på CINDA, då det tydligen uppmärksammas i de flesta av landets skolor.

Trots att både jag och Jasmine är kristna blev vi inbjudna till att delta vid detta firande, mest för att se hur det går till vid en traditionell hinducermoni och för att lära oss mer om kulturen och religionen som så många människor här bär på. Och nog var det intressant allt, även om man inte själv deltog i offrandet eller trodde på själva ritualen. De hade dekorerat fint med bananträd vid ingången till playschool där cermonin hölls, ungefär som vi dekorerar med björk vid studenten hemma i Sverige, och innan vi steg in fick vi alla lite rött kladd i pannan. Ungefär där tog mitt och Jasmines deltagande sedan slut för därefter satt vi bara där som två obsevatörer längst bak på två stolar medan cermonin började med massa böner och sånger som de rabblade på tamil. Efter ett tag blev det ganska segt och långtråkigt eftersom hela cermonin egentligen bara bestod av att en halvnaken man i kroppsmålning rabblade dessa böner om och om igen medan en ung pojke då och då kastade några blommor framme vid "altaret" och tände lite rökelser när det passade in. Det kan nog låta väldigt intressant, men efter en timme av samma monotona sång och bön så var både vi och barnen less på att sitta stilla. Räddningen för barnen blev dock när dom på slutet bjöd på massa godsaker, någonting som vi andra som inte samtyckte med denna religion vänligen avstod ifrån då dessa tidigare hade offrats åt gudarna.

 
 Barnen anländer till firandet

Dagen till ära hade jag och Jasmine på oss våra sarees och tur var väl det när alla andra var så uppklädda och fina. Jag provade denna gång att bära sareen på ett typiskt lankesiskt sätt som kallas för Kandyan Saree. Man liksom viker tyget på ett annat sätt så det hänger ut en liten flik där framme, lite annorlunda mot för den indiska sareen som annars är det vanligaste sättet att bära sareen på.  

Vi bjöd även hem Informal Education Class idag till vårt lilla hem för lite avskedsfika och bjöd på vår stora favorit, pannkakor med kokosfyllning!  En trogen skara på två elever och en lärare kom. Haha, ungefär så många som brukar vara "trogen" denna klass. Men vi hade en trevlig stund och jag tror vi alla var mätta och glada efteråt.

Vi har även lärt känna vår kock och fixarkille på ett nytt plan dessa två dagar då vi stora delar på kvällen har befunnit oss i köket för att lära oss hur vi tillagar vår stora favoriträtt, rotti och kokssambol. Så numera är vi experter på detta mumsiga bröd och tillbehör! Och trots lite brist i kommunikationen så har vi haft en riktigt trevlig stund tillsammans med vår 59åriga kock och 47åriga fixarkille. En nyvunnen vänskap och kunskap om att kocken tydligen ser ut som en gammaldags bil, av ett indiskt märke, tar vi med oss från den här veckan. Han liknade även en maskin ibland som rensar teblad. Där ser man! 

Imorgon blir det till att hjälpa ´Faith att göra en powerpoint presentation av CINDAs verksamhet som de sedan ska användas vid olika presentationer av bland annat regeringsmänniskor. Spännande! Annars har jag ingenting mer mumsigt att berätta, så därför slutar jag här. Blev nog ett av mina tråkigaste inlägg hittills, men det får ni klara er med. Hoppas ni har det bra där hemma, tänker på er. Kramar från ett regingt Nuwara Eliya!

(Matelda, matlada och matalda. Några exempel på hur man stavar mitt namn här i Sri Lanka. Min favorit hittills är matlada som låter som matlåda)

Jag i min Kandyan Saree
  
Jag och fixarkillen i vårt kök, som vi har upptäckt har ett helt underbart skratt

En riktigt bonde och härligt regn

Kategori: Allmänt

Igår var det Söndag och kyrkbesöket som vi hade planerat uteblev. Istället spenderades förmiddagen till att äta gröt (till Jasmines stoooora förtjusning), ta en ljuvlig morgonpromenad bland teplantagen för att sedan njuta av solen som bokstavligt talat har lyst med sin frånvaro på länge. Tyvärr hade jag på denna korta tid som regnperioden varat glömt hur stark solen är här i Sri Lanka, så efter en timmes läsning ute i det fria hade jag en mycket snygg och odiskret t-shirt bränna. Första gången i mitt liv som jag faktiskt kan uppvisa en riktig bonnbränna! Charmigt..
 
Lunchen fick bli inne i "town" på en väldigt trevlig restaurang med något mindre trevliga gäster. Men trots mycket skrik, klagomål och arga blickar från övriga gäster så hade jag och Jasmine en trevlig stund där vi satt och avnjöt vår Indiska lunch. Tyckte mest synd om dessa stackars servitörer som fick springa likt gaseller fram och tillbaka till de arga asiatiska kvinnornas bord där ingenting i världen verkade göra dem nöjda. Hur som helst var jag och Jasmine väldigt nöjda med vår måltid och efter noga övervägande bestämde vi oss för att prova helkroppsmassagen som vi hade sett reklam för lite längre ner längst vägen. En erfarenhet i sig själv skulle man kunna säga! Detaljerna utelämnar jag, men för er som vill veta mer finns det här nedan ett kommentarfält där ni kan höra av er för vidare information.
 
Trots att vi otaliga gånger har lärt oss att regnet i detta land ofta kommer på eftermiddagen, och då ofta i väldigt intensiva skurar som slutar lika tvärt som de börjar, så lyckades vi såklart tajma in den mest intensiva skuren till vår hemfärd. Man kunde praktiskt taget höra hur regnet likt en bisvärm dundrade fram och jag tror det gick ungefär 2 minuter på cykeln innan vi båda var totalt genomblöta. Vi kunde lika gärna ha lagt oss i en vattenpöl för att hålla oss torrare. Men nog roade vi de lankeserna vi mötte som alla var smarta nog att ta med sig sina paraplyer. Även jag var ganska road av situationen, det är ju inte varje dag man cyklar i ett monsunregn liksom..
 
Idag, måndag, har vi inte riktigt följt vårt schema då vi fick hjälpa Faith med lite bilder på barnen med mera. Vi har även skrattat likt aldrig förr då vi med våra regnjackor nästan lyckades skrämma barnen till döds. Hihi. Det slutade dock bra, och vi fick oss alla ett gott skratt. Nu blir det att avsluta dagens arbete för att bege oss in till town för lite införskaffning av vissa förnödenheter. Hejdå! 
 
På morgonpromenad, hundra meter från vårt hem kommer vi till denna lilla by
 
 Hundra meter åt andra hållet ligger det här
 
Blöta tjejer
Jasmine bland frukterna

Avskedsfest med pompa och ståt!

Kategori: Allmänt

Idag är det lördag vilket egentligen innebär ledighet för våran del. Men idag blev en speciell lördag då barnen och de anställda här på CINDA hade anordnat en avskedsfest för oss eftersom vi lämnar Nuwara Eliya nästa lördag.
 
Med avskedsfest menar jag inte det lilla enkla avtacket som jag och Jasmine hade förväntat oss. Nej, de hade verkligen fixat en riktigt fest för oss med både dans, blommor, tårta och presenter! Så nog kände jag mig ganska snopen imorse när jag nyduschad och oförberedd fick skynda mig att klä på mig, försöka fixa till mina blöta ostyriga lockar för att bege mig upp till samlingshallen för vårt "mottagande". Där väntade alla barnen och anställda på oss, uppklädda, utsmyckade, sminkade och otroligt söta! Man gav oss en varsin enorm bukett och massa fina skrivna tackkort och sedan ledde de oss fram till första parkett för att invänta showen som sedan skulle börja. Och vilken show de bjöd på! Både de minsta och äldsta barnen dansade och sjöng, och jag måste säga att man blir grymt imponerad av dessa barn som alla behärskar de orientaliska dansmovesen utan problem. Jag fick se rörelser jag inte ens trodde en 5-åring kunde åstadkomma och jag kunde inte vara mer bitter på att jag i morgonstressen glömde filmkameran i vårt gröna hus. Så tyvärr finns numera dessa moves bara förevigade i mitt minne.
 
Efter showen bjöds det på fika för både stora och små. Jag och Jasmine var inte sena med att baka svenska chokladbollar så fort vi fick höra att det skulle ske någon form av avsked, och vi ville såklart visa vår tacksamhet och bjuda tillbaka med någonting. Så i fredagskväll skyndade vi oss hem för att försöka åstadkomma det närmaste vi kunde komma svenska chokladbollar. Förutom brist på vaniljsocker och kaffe, enormt stora koksflingor (rev dem direkt från en färsk kokosnöt) plus ett kakopulver som var smaksatt med vanilj så blev dom hyfsat goda. Dessa små kokosbollar delade vi sedan förväntansfullt ut till alla, men det är lite svårt att säga vad reaktionen blev. Trots att några av de vuxna såg lite skeptiska ut när de stoppade denna okända sötsak i deras mun tror jag det gick hem hos de flesta. De ville allafall få receptet efteråt så det måste väl ändå vara ett bra betyg?   
 
Det blev även tårta på kontoret med de anställda innan vi hann med en gruppbild av alla barn, det precis innan regnet började vräka ner. Många bilder skulle tas innan barnen var nöjda och helst skulle även alla 90 barn prova att själva hålla i kameran och ta kort. Detta resulterade i något klibbiga linser, antalet suddiga bilder som ofta kapade av några kroppdelar (Jasmines huvud blev en speciellt utsatt del) och efter vad som kändes som en evighet så var barnen nöjda med att leka fotografer och vi gick aningen rörda och överväldigade hem till vårt hus.  
 
Man inser en sån här dag att man fäster sig vid människor väldigt snabbt och det kommer bli sorgligt att lämna detta stället med dessa vänner. Vår räddning är att vi förmodligen kommer komma tillbaka hit för enstaka besök innan vår hemresa är aktuell. Skulle vara svårt att lämna barnen och personalen utan att veta om man aldrig kommer se dem igen. Tur det finns internet så man kan hålla kontakten även när vi är tillbaka i Sverige!
 
Förövrigt så fick vi även ett väldigt trevligt samtal från våra praktikantvänner i Filippinerna ikväll! Roligt att höra hur killarna har det och dela lite erfarenheter. Jag längtar redan till återträffen i vår,ska bli så spännande att höra hur alla har haft det :)
 
Svenska chokladbollar med Lankesisk touch
 
Chokladbollssmakaren - flickan med hjärtfel 
 
 
 
 
 
 

Identitetslös

Kategori: Allmänt

Så var det dags för lite uppdatering. Jag snittar ju ungefär ett inlägg varannan dag, så måste väl fortsätta med det för att hålla ångan uppe.
 
Här rullar dagarna på! Och nog har vi skaffat oss en liten vardag kan man säga. Vi går upp ca 7.30 om morgnarna, leker sedan med förskolebarnen på förmiddagen, har våra 40 minuter som vi är ansvarig för där vi undervisar/leker med dem för att sedan bege oss till Informal Education Class runt 11 tiden för att syselsätta våra händer med en nål och tråd. Lunchen sker någon gång runt 12.30 och efter det försöker vi aktivera även de äldre barnen med någon engelsk lek eller lite simpel undervisning. Runt 15.30 står det lek på schemat för våra "drop outs" och dagen till ära bjöds det på lite fotboll!! Som jag längtat efter att sparka denna runda underbara boll! Desto mindre roligt var upptäckten, eller snarare avsaknaden av den kondition man en gång ägde inte längre existerade, och bollen var ungefär så dåligt pumpad som en disktrasa. Men förutom det skänkte denna halvtimme en mycket lycklig stund och jag var sådär härligt svettig när jag gick "hem" för dagen. Någonting vi dock har fått bekräftat under dessa veckor är att Jasmine borde undvika all slags lek med de äldre barnen. Förra gången vi spelade basket halkade hon och stukade foten, denna gång var det såklart hon som halkade igen och satte sig mitt i en härligt regnblöt lerpöl. På något vis lyckas hon alltid!
 
 Ungefär så ser våra dagar ut nu för tiden, rullar på i samma hjulspår. En förändring skedde dock idag i vårt annars så inrutade liv, då vi för första gången på 5 veckor snörade på oss löparskorna och stack ut på en liten löprunda. Vilken känsla det var! Vilken befrielse! Framförallt, vilket flås! Längesedan kroppen fick anstränga sig så pass och det var så oerhört skönt att få röra lite på fläsket, som oroväckande nog börjar sprida sig utöver min kropp. Speciellt rumpan börjar bli härligt rund, den som knappast behövde påfyllning. Så nog behöver vi lite motion allt, både för fläskets och psykets skull.
 
De fina blommorna vi fick från en pojke från förskolan idag. Texten lyder: "WEL-COME MADAME. Thank you very much Madam. Coming to CINDA. I' all so happy Madame.Thank you" Söt va?
Våra söta förskolebarn och deras bokstav som de fick färglägga idag
 
 Nu har vi varit här så pass länge att man börjar lära känna människorna på ett litet djupare plan, känner behörighet med dem och ser dem som dina vänner. För att inte tala om relationen man skaffar sig till barnen. Kommer bli svårt att åka härifrån alltså..
 
Vi har även kommit till ett stadie när vi blir anförtrodda mer och mer av barnens berättelser och man har i många lägen väldigt svårt att förstå att den glada lilla flicka som leker med dig har en alkoliserad pappa eller en familj som inte ens existerar. Idag när vi lekte med barnen på gården började helt plötsligt en av flickorna gråta helt oprovocerat och läraren förklarade att hon brukade göra så ibland. När man då får reda på att hennes pappa tagit självmord är det kanske inte så förvånande att hon ibland bryter ihop sådär. Trots det känner man sig väldigt hjälplös och vill så gärna göra någonting för att hjälpa, någonting som många gånger är mycket större än vad lilla jag är kapabel till.
 
Ett annat oroväckande exempel är födelsesystemet här som fungerar på ett, för mig, ganska ohumant sätt. När ett barn föds måste nämligen föräldrarna ha ett äktenskapsbevis för att barnet ska få ett födelsecertificat. Men som i alla världens länder förekommer det även här graviditeter utanför äktenskapet, vilket då gör att dessa barn helt enkelt inte får något födelsebevis. De har alltså ingen laglig Identitet! Detta ställer till det enormt för barnen sen när de blir äldre, då de måste kunna uppvisa Identitetshandlingar när de t.ex. ska till att börja på de statliga skolorna, när de ska skriva prov, ta körkort och rösta! Ja i allt som det krävs en I.D handling försummas dessa barn, och en av dem är flickan som går i "vår" Informal education class. Igår när jag frågade henne när hon fyllde år, kunde hon inte svara, hon visste helt enkelt inte. Hon är en sån "identitetslös". Tydligen är detta ett stort problem här och när man hör sig för verkar det som de flesta av barnen härifrån kommer från ganska osunda och dåliga förhållanden. Alkohliserade föräldrar, misshandel, övergrepp, föräldrar som övergivit dem, självmord, förälrar med många äktenskap mm. Någonting som är svårt att förstå när barnen går där med sin hand i din, men som då och då bubblar upp till ytan när de bryter ihop och gråter för ingenting alls.
 
Många tankar som far i skallen, men allt går inte ner på papper. Därför lämnar jag detta inlägg såhär och går och hugger in på soppan vi ska få ikväll. Mums! Soppa och Rooti (ett slags bröd) har blivit vår stora favorit här borta, det står sig än!
 
(PS. Jag såg förresten en orm igår på trappan ner till vårt hus! Ingen aning vad de var för orm men det var lite obehaligt när den ringlade in i busken precis bredvid vårt hus och försvann. Man har ju ingen aning om vad de där kräken kan ställa till med i detta land, här kan dom ju vara dödliga! Och förresten, gå även in på Jasmines blogg för att läsa mer om vår resa! jonsssonjasmine.blogg.se. DS)
  
  

En regnig vilodag med soffhäng

Kategori: Allmänt

Idag är det söndag vilket innebär vilodag. Och nog skulle man kunna beskriva vår dag ganska bra med att vi har vilat, dvs bara tagit det lugnt. Eller ja, vi klev faktiskt upp klockan 7 för att gå på förmiddagsmöte som började klockan 8. Problemet var bara att Faith, föreståndaren här på CINDA och som vi skulle gå till kyrkan tillsammans med, hade fått förhinder och därför inte skulle iväg. Detta skulle ändå inte få hindra oss för hur svårt kunde det vara att hitta dit själv? Men ack så fel vi hade. Turistkartan som vi hade fått av Faiths son var katastrofal och orienteringsmänniskan i mig förbittrade sig över denna okunniga person till kartans upphovsman. Däremot såg vi en annan kyrka efter vägen som vi stannade till vid och deltog vid istället. Så det blev tillslut en fin förmiddagsgudstjänst för oss ändå.

Eftersom vår kock också skulle iväg till kyrkan hade vi bestämt att vi denna dag skulle fixa lunchen själva. Efter noga övervägande om vi skulle laga maten själva eller äta ute styrde vi våra cyklar mot Grand Hotell för att unna oss en lite finare söndagslunch för en gångs skull. Och vilken lunch det blev! Pasta med någon smarrig tomat- vitlök-baconsås och sedan efterrätt på det! Har i mina tidigare inlägg beskrivit min oerhörda längtan efter någonting annat än rice and curry och pasta är någonting som har stått högt upp på ”vilja äta”-listan. Så gissa om maten smakade gott. Även om jag nog har ätit godare pasta hemma i Sverige så var denna gudomlig i sitt sammanhang.

Vi passade även på att lyxa till det ytterligare med att beställa in en varsin efterrätt, äppelkaka med vaniljglass. Det var fruktansvärt gott! Som jag längtat efter något riktigt gott fika.  Såklart beställdes det även lite te, och summa summarum landade hela måltiden på 75 kronor. En hyfsat dyr lunch här i Sri Lanka men i svenska mått en riktig brakmiddag till överkomligt pris! Du kan knappast hitta någon restaurang i Sverige som serverar den mängden och kvalitén till det priset.

 
 Soffan som blev vår vän i 4 timmar

Detta är också det underliga och ganska läskiga med att komma till ett land som Sri Lanka. Som en medelklassvensk förvandlas du helt plötsligt till någon som tillhör eliten och du kan i princip köpa allt här, där är ändå så billigt jämfört med Sverige. Jag och Jasmine hade aldrig gått in på Grand Hotell i Stockholm för att ta oss en liten finare söndagsmiddag, men här kan man äta en lunch på ett 4-stjärnigt hotell till ungefär samma prisklass som en lunch på pizzerian hemma i Edsbyn. Det kan nog ganska lätt stiga folk åt huvudet, samtidigt som man förstår att folk passar på att unna sig när det inte kostar skjortan. Det gör ju vi ibland med. Men jag tror aldrig jag har uppskattat det så mycket som jag gör nu heller. Att någon gång ibland få unna sig det där lilla extra, den där lite godare maten eller sitta i den där lite finare soffan när man under vardagarna inte har tillgång till allt det där. Jag har lovat mig själv att jag ska uppskatta i princip allt i Sverige när jag kommer hem! Påminn mig om det bara sen när jag klagar på tråkig mat…

Jag har även märkt att man anpassar sig väldigt fort till sin omgivning. Vi har under dessa 5 veckor som vi varit här ansträngt oss ganska mycket för att passa in och bli bemötta på bästa sätt. Därför har vi sedvanligt klätt oss i plagg som inte blottar våra knän eller axlar allt för mycket. Detta är en kulturgrej som man helt enkelt får rätta sig efter, hur mycket man än gillar det eller inte. Och efter 5 veckor av ständig tanke på hur man klär sig blir man förskräckt så fort man ser en turist i mini-korta shorts och linne med tunna axelband. Hur tänker dem liksom!? Sen inser jag att jag säker hade klätt mig på precis samma sätt om jag hade kommit hit som ovetande turist. Eller som jag säkert kommer göra så fort min praktiktid här är över och jag kliver in i rollen som ”turist på semester”. Man anpassar sig väldigt fort helt enkelt.

Efter en mycket angenäm och njutbar måltid (Ja, jag njöt verkligen av varje tugga, av stunden och av allt) så tänkte vi bara slå oss ner en snabbis i de stora mjuka sofforna för att kolla vår mail och facebook innan vi begav oss tillbaka hemåt. Men strax började regnet falla och vi fick tålmodigt vänta tills regnet hade slutat innan vi kunde cykla tillbaka till vår lilla lya. Problemet var bara det att det aldrig slutade regna. Så vi blev sittande där på Grand Hotell i över 5 timmar. Haha. Fördelen med att vara fast på ett 4-stjärnigt hotell är dock att de förser dig med många goda sötsaker, helt gratis, och innan vi kom därifrån hade vi fått i oss både vaniljte, varm choklad, någon sötsak gjord på kokos, småkakor och chokladpraliner. Så om jag har haft ett sug på sötsaker innan kan jag tala om att detta begär har stillats efter idag.

Tillslut insåg vi dock att regnet aldrig skulle upphöra och om vi ville vara hemma innan mörkrets intrång fick vi snällt trampa på i det forsande regnet. Vilket resulterade i två oerhört blöta men glada och mätta tjejer.

Summa summarum har dagen innehållet mycket mat, sötsaker och ca 4 timmars soffhäng. En lugn och fin söndag helt enkelt.

"Jasmine and Matilda Teacher"

Kategori:

Idag har jag och Jasmine agerat lärare hela dagen. Och då menar jag lärare på riktigt! Här i Sri Lanka bär nämligen alla lärare Saree och detta är precis det vi har gjort idag. Vi virade in oss i våra otroligt fina plagg och bar våra sarees hela dagen, och det utan att snubbla! Men måste bara tillägga att förra gången vi provade dem hade de lyckats snurra sareen en gång för mycket runt våra ben och att det därför va så oerhört svårt att gå. Denna gång gick det mycket bättre och vi kunde till och med böja oss ner och leka med barnen!

Jag tror jag förstår vad som menas med att det är ett typiskt lärarplagg, för plötsligt fick vi respektfulla blickar av barnen och de började tilltala oss vid "Madame". Det var väl i och för sig konstigt eftersom de tidigare har kallat oss för systrar, men nog såg vi nog mer respektingivande ut idag än tidigare när vi har burit våra typiska "turistplagg".

Dagen i sig har varit bra! Vi lät måla av var och en av förskolebarnen på ett stort papper som de sedan fick färglägga och klä med hjälp av olika tyger. Väldigt underhållande för både barnen och oss, och jag blir lika förvånad varje gång jag kommer på mig själv att smålycklig sitta och titta på när barnen har det roligt. Man vill verkligen deras bästa och blir glad ända in i själen när man märker att de trivs och mår bra. Det har till och med gått så långt att jag överväger att göra något liknande i någon förskola hemma i Sverige. Det är ju faktiskt underhållande själv när barnen har det roligt!

Eftermiddagen gick åt till att fortsätta sy kuddfodral, en uppgift som syläraren har dirigerat ut till oss och som sedan ska användas till gästrummen här som de håller på att färdigställa. Vi fick även känna på att vara kändisar för en dag då vi på slutet av dagen hade undervisning om Sverige och skillnaden på vår kultur och deras för några av skolbarnen som kommer hit på eftermiddagen. Efteråt var vi otroligt populära och fick skriva autografer åt alla håll och kanter. Haha, otroligt konstigt.

Resten av Fredagskvällen kommer spenderas åt att baka pannkakor med kokosfyllning för att stilla vårt sötbegär. Längtar redan nu efter dessa gudomligt goda små pannkakor!!

Ha en fin helg allesammans, det ska vi ha! Kramar

 
 
Teacher-Jasmine i sin fina saree
Hårt sysselsatta av syläraren.
 

Svensken i mig ropar efter fika!

Kategori: Allmänt

Ja, då tror jag bestämt att min första svacka sen jag kom till Sri Lanka har infunnit sig. Och det är inte beroende på hemlängtan,kulturkrock eller jobbiga upplevelser som många kanske tror. Utan nej, det beror helt enkelt på att min sötmage nu skriker efter fika. Ni vet, nybakad kladdkaka med en klick grädde; varm äppelpaj med vaniljsås; nyplockade blåbär som blir till en smarrig blåbärspaj eller varför inte min specialare, morotskakan. Som blir sådär saftigt fluffig och färsk som bara en hembakad kaka kan bli. Usch det är så snålvattnet bara rinner på mig när jag tänker på det..  
 
Detta är vad man börjar fantisera om när man dag ut och dag in blir serverad rice and curry alla tre mål mat om dagen. (Ris och curry alltså. Som inte alls är ris och vanlig gul curry som jag och många svenskar med mig först tror, utan curry kan vara massa olika rätter men som alla innehåller någon slags curryblandning). Jag säger inte alls att maten här inte är god, den är fantastisk! Men efter snart 5 veckor och de flesta av dina måltider består av typ en och samma maträtt, ja då börjar man efter ett tag längta efter lite svensk mat, oavsett hur god maten må vara. Så nu består de flesta av min och Jasmines samtal runt matbordet om just mat. Och om fika. Om nybakt bröd. Vad som är gott att ha på brödet. Olika ostar. Ja, och så fortsätter det...
 
Dock återstår det bara 2 veckor av vår tid här i Nuwara Eliya (galet, 2,5 vecka har redan gått sen vi kom hit!) och jag hoppas på att vår tid i Kandy kommer innehålla lite mer frihet i köket och därmed även chansen till att slänga ihop en och annan kladdkaka någongång ibland. Såg idag i mataffären att det finns bakpulver här, puh vår räddning. Förutom det så kommer det nog bli lite jobbigt att åka härifrån, vi börjar fästa oss vid barnen och personalen här. Dom är alla så gulliga. Inte minst börjar nog dom även fästa sig vid oss och det går inte en dag utan att vi får höra "we gonna be so sad when you leave".
 
Roligt att nämna är även att jag och Jasmine får mer och mer förtroende att ha lite engelskalektioner med barnen här, så imorgon har vi lovat att närvara vid tre olika klasser för att på bästa sätt dela med oss av våra oerhörda talanger. Idag hade vi även med min inköpta gitarr och lärde barnen några engelska låtar. Mycket uppskattat!
 
Nu ska jag nog gå och hugga in på kexen och osten som vi köpte idag för att stilla mitt sötbegär. Men om någon vänlig själ känner för det får man gärna baka något gott, packa ner det i ett paket och skicka till Sri Lanka. Vi bor i ett grönt hus bland teplockarna!  
 
Syläraren sätter mig och Jasmine i arbete. Dagens uppgift blev att sy ett kuddfodral.
 
"I am special" är ett läromedel som lärarna här använder för att undervisa om- och förbättra barnens självkänsla. Detta för att förebygga övergrepp i hemmen och lära barnen att förstå om de utsätts för någonting som är felaktigt. 
 
 e

Åter till Cold Mountain

Kategori: Allmänt

Hej bloggen,

Efter en 6 timmars lång bussresa utan air condition är vi nu tillbaka i Nuwara Eliya. Från att lämna ett stekande hett Colombo, där vi först satt och svettades likt grisar, till att anlända till ett regnigt och ruggit Nuwara Eliya tar på krafterna alltså! Jag förstår verkligen varför vi blev sjuka till en början då klimatet i detta land skiftar så otroligt från plats till plats.Tycker nästan synd om min lilla kropp som först tvingas ge ifrån sig dessa litrar med svett till att senare huttra likt en fågelunge utan fjädrar. Men förmodligen kommer vi nog stanna på denna kalla plats resten av de 2,5 veckorna vi ska vara här och inte göra  allt för många impulsiva utflykter, så jag hoppas på smärre överraskningar för min kropp. Dock får regnet gärna lysa med sin frånvaro under dessa veckor, det blir sjukt kallt när det regnar alltså.

Idag har vi deltagit i barnens aktiviteter likt tidigare, men nu har har vi också fått ta del av vårt första riktiga schema! Så nu vet vi lite bättre hur dagarna kommer se ut för våran del, eller ja, hur det ser ut på pappret allafall. Så en "vanlig" dag kommer ungefär se ut som följande:

8.30-9.30 Utomhus/Inomhus aktiviteter med förskolebarnen och Lekskolebarnen

9.30-10.00 Tea time

10.00-10.40 Engelskalektion med förskolebarnen

10.40-12.30 Aktiviteter med "Informal Education Class" eleverna

12.30-13.30 Lunch

13.30-15.00 Vi ska närvara vid Student learning centre för att hjälpa barnen med deras olika läxor

15.00-16.30 Lämnas öppen - vi är alltså där det behövs

Förutom detta oerhört ansträngande schema så kommer dagarna även fyllas med diverse uppgifter från kontoret, vilket kan betyda allt från att samla viss information till planering av föräldradagar. En dag i veckan kommer vi även tillbringa på en av de andra förskolorna som ligger i närheten för att göra liknande aktiviteter/engelskalektioner med barnen som går där.

Det mest revolutionerande idag var när vi hade provning av våra införskaffade Sarees! Och hualigen vad konstig man kände sig! Svansandes runt i någonting som man knappt kunde gå i och som kändes som värsta finklänningen i jämförelse med vad vi har haft på oss tidigare (som desutom då och då kunde blotta din väldigt mätta mage om du inte nålade fast den ordentligt). Men nejdå, sarees är vad kvinnorna här bär, såväl till fest som till vardags, så vi blir väl smått tvungna att lära oss konsten hur man virar detta meterlånga tygstycke runt sig på ett snyggt sätt och hur man sedan ska gå någorlunda normalt. Nu skrattade alla åt oss när vi gick förbi, och det med rätta. Vi såg nog inte kloka ut där vi gick, två stapplande och aningen obekväma blonda jättar. Eller ja, Jasmine står kanske mest för intrycket av en jätte, för sarees hade också det charmerande intrycket av att göra dig längre. Kul för mig, mindre roligt för Jasmine som redan mäter över 183 cm. 

Nu blir det lite planering inför engelskalektionen imorgon, för jag säger er, det är inte bara att hålla i en engelskalektion för 5-6 åringar som inte förstår ett dyft av det du säger, varken på svenska eller engelska! Så, på kärt återseende.

Jasmine får hjälp att vika in sig i sin saree/sari (osäker på stavning)
 
Jag i min saree
 
 
 
 
 
 

Weekend in Colombo

Kategori: Allmänt

Hej hej,
 
I helgen skedde några snabba beslut vilket ledde till att jag i skrivandets stund befinner mig i huvudstaden Colombo, i Christer och Elisabeth Stenbergs superfina och mysiga hus, med ett glas coca-cola och popcorn framför mig. Följande en sport, tyvärr inte fotboll men däremot cricket. Så bra som en söndagkväll kan bli enkelt!
 
Men för att summera det hela lite så fick alltså jag och Jasmine igår fint besök i vårt lilla hus i Nuwara Eliya av Lars och Maria från PMU. De hade varit i Sri Lanka i en vecka och lett en utbildning om påverkansarbete för några av PMUs partners och som avslutning på sin vistelse gjorde de en snabbvisit upp till oss i Nuwara Eliya. Ja, egentligen tror jag besöket inte hade någonting att göra med mig och Jasmine, utan de var nog mer intresserade av att se projeketet där, men vi kan allafall låtsas att vi var en liten del i det hela. Hehe.
 
Eftersom de senare skulle åka ut till kusten för att sen fara hemåt så bestämde vi oss för att slå två flugor i en smäll och följa med dem till huvudstaden för att på så vis också få träffa Christer och Elisabeth innan de skulle fara iväg till Nepal. Och för er som inte vet så jobbar Christer också för PMU (den svenska organisationen som vi åker med) medan hans fru Elisabeth jobbar för Fridsro (organisationen här på Sri Lanka där vi gör våran praktik). Mycket intressanta människor för oss att träffa alltså. Sen så är väl huvudsyftet till att jag vill träffa dem den enkla anledningen att de också kommer från Edsbyn och att jag därför känner dem. Så nu är vi alltså här. Och vilken underbar dag vi har haft!    
 
Finbesöket kom till vårt lilla hem i Nuwara Eliya. PMU "kollegorna" Lars och Maria!
 
Dagen börjande med en skön sovmorgon och sedan svensk frukost ute på deras altan under palmernas skugga. Och hjälp vad gott det var med knäckebröd och hushållsost! Tror aldrig jag har uppskattat detta hårda bröd så mycket som nu.
 
Efter en timmes mysfrukost och prat åkte vi till detta superfina hotell för att äntligen få känna oss som riktiga turister. Chocken som sedan följde när vi såg poolen; massa lättklädda, vita männsikor (som vi typ inte hade sett på 1 månad) och det oändliga havet  som bredde ut sig, var obeskrivlig. Aldrig förut har jag blivit så upprymd över att få sätta mig i en solstol, få tillåtelse att inte tänka på att man visar för mycket hud och att få ta sig ett dopp i den underbart svalkande poolen. Att helt enkelt få vara svensk för en dag. 
 
Detta är  inte någonting återkommande i vår vardag här och det kanske var det som gjorde det till en sådan stor grej, att det var första gången sen vi kom hit som vi faktiskt har badat. Och då har vi faktiskt varit här nu i en hel månad! Bara det är sjukt i sig själv. En månad alltså, i Srille. Får ta och fira varje månad här med ett litet dopp tror jag. Nästa gång hoppas jag på att det blir i havet!
 
Eftermiddagen/kvällen avslutades med en god(!) cappucino på Odels, och det mina vänner är väldigt sällsynt här ska ni veta. Senare byttes Odels bort mot Christers hus, cappucionon mot coca-cola och köpcentrats alla intryck mot en tvskärm visandes den legendariska finalen i cricket som spelas mellan Sri Lanka och West India. Tyvärr vann precis West India. Får se hur många besvikna fans vi möter imorgon på bussen. För ja, imorgon bär det av igen upp mot Nuwara Eliya, vårt hem och den betydligt kallare lufte. Att första tecknen på solbränna har börjat visa sig är dock någonting jag kan trösta mig med imorgon kväll när filtarna ska fram igen. Att jag även nu behärskar cricketsens alla regler är även en ny lärdom jag lärt mig idag. Colombo visade sig från sin allra finaste sida helt enkelt!
 
Så tack Christer och Elisabeth att ni tog hand om oss i några timmar. Timmar som för oss var guld värda. Good night People!
 
Mysfrukost
 
 
För en dag kom vi till paradiset
 
 
 

Återigen snorig,slemmig men mätt

Kategori: Allmänt

Hej mina kära anhängare.
 
I skrivandets stund så är jag återigen sjuk, snorig och slemmig. Anledning till detta är nog den 6 timmars långa resan som vi gjorde igår som innehöll litervis med damm och konstant vinddrag. Vi skulle nämligen besöka de två andra förskolorna som tillhör CINDA som vi inte hade besökt tidigare och utföra lite rapporteringsarbete till Fridsro angående förskolans storlek, behov och problem mm. Men eftersom CINDA inte har tillgång till något mer fordon än en 2-sitsig jeep (vi var 4 stycken som skulle åka) fick jag och Jasmine första parkett bak på flaket.  Dock hade våran "fixarkille" varit så duktig och ställt dit två stolar som blev våra säten. En extra säkerhets årgärd fick bli att knyta fast stolarna med ett oroväckande tunt rep innan vi intog våra platser och begav oss iväg.  
 
Värt att nämna är också att stäckan vi skulle färdas inte var längre än 45 kilometer men tog som sagt 3 timmar enkelresa!! Vägen var som alla andra vägar här i Sri Lanka under ombyggnation och därför tar det sjukt lång tid att ta sig överallt, även om det bara är kortare sträckor.
 
Och till en början tyckte jag det var jätteroligt! Att sitta skumpandes bak på ett flak; med naturen, dofterna och lukterna precis svichandes förbi är ju betydligt roligare än sitta bakom en glasruta inne i en bil. Det blir ju en helt annan upplevelse och så betydligt mer spännande på det viset! Så jag nöjt verkligen, av den otroligt vackra naturen, av Sri Lanka och av mitt sällskap. Ända tills jag insåg hur mycket damm som vi också fick uppleva sådär betydligt mer påtagligare än innanför en glasruta. Det dröjde inte länge förrän stolarna vi satt på hade ett väldigt synligt lager damm över sig och det nytvättade håret kändes strävt som hästhår av allt damm. När jag desutom började få svårt att svälja utan att det gjorde ont i halsen var det helt plötsligt inte lika roligt längre. Och efter 6 timmar av en konstant gropig väg uppskattar man av någon konstig anledning inte varje studs lika mycket..
 
Vår fina ride
 
Mitt fina sällskap den dagen
 
Den vackra utsikten som passerade längst vägen
 
Någonting som dock slog mig när jag satt där bak på flaket; ungefär som jag hade gjort 3 år tidigare i Sydafrika, när min längtan för att göra en resa som denna första gången väcktes; var insikten om att jag verkligen är här! I Sri Lanka!  Som jag har drömt om! Och jag är så otroligt tacksam för den här möjligheten och förundrad över att livet ibland faktiskt kan föra en dit man vill! Ibland gäller det bara att ha förtröstan och lita på att man är på rätt väg, att det faktiskt finns någon som leder en.
 
Nu ska jag snart lägga mig så jag blir kvitt den här dumma förkylningen någongång. Så jag nästa gång jag sitter på ett skumpande flak faktiskt kan uppskatta det fullt ut, hela vägen!
 
Tack även till alla er därhemma som tänker och ber för mig,det uppskattas jättemycket och jag tänker på er med!! Och till mamma, pappa och min fina pojkvän säger jag bara en sak: 2 tim 4:9
Good night
 
Två jättesöta flickor på förskolan vi besökte
 
En av förskolorna vi besökte. De hade upp mot 70 barn på förmiddagen, vilket var alldeles för många i deras trånga utrymme!
 
Jag och fru apa
 
Jasse som sitter och mumsar på en kaka till vårt te. Te som man förövrigt dricker konstant här borta med mycket mjölkpulver och socker.
 
 

3 veckor har passerat...

Kategori: Allmänt

Hej igen!

Nu har det precis gått 3 veckor sen vi anlände till Sri Lanka och vi ska till att börja på vår 4:e vecka. Det känns jättekonstigt för tiden har verkligen bara flugit iväg!

Vår första helg i Nuwara Eliya har varit bra! Förutom att både jag och Jasmine vaknade på söndagmorgonen med både ömmande halsar, snorande näsor och en och annan rejäl hostattack. Jasmine har mest stått för hostattackerna medan jag för det mer slemmiga och snoriga, ungefär som vanligt kan man säga. Det är nog en blandning av det kallare klimatet som vi utsätts för och de hyfsat snoriga ungarna som gärna kladdar med sina smutsiga fingrar på ens kroppsdelar som har utlöst denna bakteriebomb. Men som sagt, förutom lite knövenheter så har helgen varit bra. 

När man är sjuk får man unna sig lite Pringles!
 
I lördags hade vi en ledig dag och bestämde oss för att vara riktiga turister och åka iväg på lite sevädheter. Den botaniska trädgården i Haggala blev vårt resemål och vi tog våra godtrogna cyklar och cyklade iväg. En resväg som var väldigt angenäm på ditvägen då vägen endast gick neråt,neråt och neråt. Man kunde i princip rulla ända fram till entrén. Problemet var bara när vi sen skulle ta våra cyklar tillbaka, då förvandlades snabbt denna angenäma resväg till ett gigantiskt berg som vi skulle bestiga med våra cyklar och det måste ha varit en rolig syn för de mötande att se två dödströtta, svettiga och aningen långsamma svenskor krypa sig uppför denna väg, ständigt påhejande av byborna. Något som dock ignorerades ganska starkt av de två svenskorna.
 

 

Den botaniska trädgården bjöd på många fina blommor, vacker natur och en och annan apa. Det jag dock inte hade förväntat mig var denna nyfikenhet för oss två blonda tjejer och för första gången i mitt liv blev jag riktigt irriterad av att så många människor granskade en från topp till tå, stirrade och pratade om oss när vi gick förbi. Nog för att man får räkna med lite uppmärksamhet på ett sådant ställe, men när vi blev smygfotograferade minst 4 gånger och både mormor och barnbarn hellre tittade på oss än på blommorna blev jag för första gången riktigt irriterad. Vad kan vara så interessant med en vanlig turist? Som det dessutom finns fler av här än på de andra ställena vi varit på. Dock fanns det några som var artiga nog att fråga om de fick ta kort på oss, så vi kom hem med några bilder på människor vi aldrig hade träffat. Knepigt alltså..

Jag och Jasmine tillsammans med ett av våra fans från Colombo
 
 
 

 I söndags vaknade vi som sagt upp med en ovälkommen förkylning och därför uteblev besöket till kyrkan vi hade tänkt göra på morgonen. Istället stannade vi hemma och kurerade oss, jag tvättade tills mina händer bokstavligtalat blödde (vi har ingen tvättmaskin utan måste tvätta för hand) medan Jasmine gick in till "town" för att skaffa oss lite förnödenheter. Trots vårt sjukdomstillstånd så besökte vi under eftermiddagen syläraren som hade bjudit oss på lunch då vi inte hade mage nog att göra henne besviken med att inte komma. Och tur var väl det för när vi kom dit visade det sig att hon hade lagat mat i 3 timmar inför vårt besök, och inte nog med det så hade hon tagit dit sin långväga mamma också för att hon skulle få träffa oss. Även grannar skulle vi visas upp inför och maken till givmildare människor har jag inte varit med om! De ville alla ge oss någonting och det slutade med att vi kom hem med händerna fulla med både frukter, självodlade tomater, en vacker ros och en stor bukett blommor som vi inte vågar tänka på vad de skulle ha kostat hemma i Sverige.

 

Någonting roligt att tillägga är den förbluffande klumpigheter som min kompanjon Jasmine verkar äga som en naturlig gåva. Hon är mycket bra på att tappa saker så det ger ifrån sig höga ljud i olämpliga situationer. Vår megastora vattenkokare glömde hon även bort så den stod och kokade i ca 3 timmar. Tur vi bor i ett stenhus. Hon har även lyckats sätta igång ett bilalarm inne i stan och när vi besökte botaniska trädgården var det såklart hon som lyckades välta en motorcykel som stod parkerad bredvid oss. Tror faktiskt att vi hade stor hjälp av vårt nordiska utseende just då för vi kom undan med några "oh sorry sorry".. Men det är kanske det som kallas att ha spänning i vardagen?

Här får detta inägg ta slut så era ögon inte förblöder. Hoppas ni alla har haft en fin dag därhemma! Kramar från Sri Lanka