matildahaggblom

Dagarna passerar och så gjorde även den 21a Januari. Vilket betyder att jag numera har blivit hela ett år äldre och däremed även betydligt mycket klokare och mognare. Ja, det känns verkligen. Att jag även har lagt tonåren bakom mig med hela två år känns både skönt men även lite skrämmande. Det betyder ju att jag definitivt har lämnat barndomen bakom mig och räknas numera in i vuxenvärlden på riktigt. Att säga tjugoett vill sig inte riktigt lägga sig rätt på tungan heller men med tiden kommer det nog kännas bra att tillhöra övre medelåldern också antar jag, man anpassar sig till det mesta helt enkelt.   

 

Dock inleddes mitt 21åriga liv inte riktigt med en drömstart. Förkylning och feber stod på schemat och jag har därför fått stanna hemma och kurera mig när Jasmine istället dragit iväg på field visits med CFC mm. Vilket känns lite stressande när det bara är två dagar kvar innan mina fina vänner och föräldrar intar landet och jag följer med dem - och därmed även lämnar det här landet i mitten av februari. Därför är jag just nu lite stressad över att jag, istället för att spenderar dagarna tillsammans med barnen eller gör något annat viktigt, mest går runt som i en dvala och snyter mig för jämnan. Blev nyss beordrad till sjuksyster för att ställa allt till rätta och gick därifrån med fyra olika piller som jag ska äta tre dagar i följd. Jag som vanligtvis avstår från att ta vanlig alvedon känner nu starkt misstänksamhet mot denna lankesiska kur, speciellt när det bara handlar om en vanlig förkylning. Skulle det dock visa sig att jag är pigg som en mört imorgon är det väl värt det antar jag, så jag tuggar något skeptiskt med glatt i mig tabletterna och hoppas på det bästa.

 

Imorgon, eller i natt rättare sagt, blir det till att gå upp klockan 01.00 för att sedan åka åtta timmar med bil mot norr och det krigsdrabbade Sri Lanka. Där kommer vi få se de projekt Fridsro har börjat med att återuppbygga två skolor som har blivit hårt drabbade av kriget. Detta är ett projekt jag länge har velat besöka och att vi nu äntligen ska få komma iväg och se den sidan av Sri Lanka som jag bara läst om i mina skolarbeten eller i tidningar kommer bli mycket intressant. Dock kan man tycka att tajmingen kunde varit bättre eftersom jag, precis som jag berättat, lider av smärre åkommor och därmed inte kommer vara riktigt fit for fight för att kliva upp mitt i natten, åka 8 timmar i bil, se stället, åka 8 timmar i bil tillbaka och komma hem mitt i natten igen. Speciellt när detta sker dagen innan jag kliver upp (också tidigt) för att åka till Colombo och agera välkomstkommité på flygplatsen för Jakob, Carro, Oskar och David. Jag får be om styrka från ovan och helt enkelt tugga dessa okända tabletter så ska det nog gå vägen. För tänk, "vilken dag det ska bli när min Jakob jag får se, vilken dag, vilken dag!"

 

Jag kom just till insikten om att detta kan bli mitt sista blogginlägg från Sri Lanka. Det är inte min önskan, men när jag börjar räkna dagarna och dess innehåll förstår jag att det under den sista tiden här inte kommer lämnas mycket tid över till bloggande. Vi ska till norr, jag ska hämta massa folk på flygplatsen, folket kommer till fridsro = fullt upp, åker sedan vidare med folket till övriga delar av landet på skön smester och sedan är min resa här slut. Finished. Finito. Ivaraj. Därför kan detta mycket väl bli det sista ni hör från mig innan jag landar på svensk mark igen. Väldigt sorligt faktiskt. Det har varit en helt underbar resa och jag kommer definitivt komma tillbaka. Det är någonting jag vet redan nu. Så lätt ska inte Sri Lanka och Fridsro bli av med mig. Det kan jag skriva under!