matildahaggblom

Livet i ett magiskt land - Om min vardag som praktikant i Sri Lanka

En superb morgon!

Kategori: Allmänt

Hurra! Den här dagen har startat på det allra bästa sättet som en dag kan starta på. Trots trötta kroppar slet vi oss upp och tog oss en mycket skön och såklart svettig springtur, efter det bakade jag ännu en gång scones till frukost och när vi kom hem igen efter en snabb promenad för att införskaffa oss lite mjöl uppenbarades plötsligt den allra finaste presenten någonsin. Jasmine hade fått ett stort fet brev/paket från Sverige och trots att det inte var till mig var jag lika förväntansfull och spänd som på julafton när Jasmine försiktit sprättade upp det gröna 2 kilos kuvertet. Och vi blev inte besvikna! Paketet innehöll allt möjligt gott. Gott och blandat, skumtomtar, nonstop, massvis med Marabou choklad och även några personliga hälsningar till Jasmine från hennes kompisar där hemma. Till min stora förvåning fick även jag min beskärda del av kakan och döm om min förvåning när Jasmine plockade ut ett litet paket som prydes av mitt namn! Även jag fick godis och en liten hälsning från denna mystiska avsändare Tim Nordh som tydligen är en trogen läsare av denna blogg och kär vän till Jasmine. Så till dig Tim vill jag bara säga: Tack så hemskt mycket! Godiset bringar mer lycka än du kunnat ana och det känns väldigt fint att få en hälsning från någon jag knappt vet hur ser ut. Jag ska göra mitt bästa för att ta hand om Jasmine den tid som är kvar och när jag kommer hem till Sverige igen hoppas jag att vi träffas så jag får tacka dig personligen! (Ett stort tack också till den fina bilden, den ska jag hänga upp på väggen och kolla på varje kväll. Hehe)
 
 
Så nu undrar ni säkert varför vi, på en onsdag, har tiden att springa på morgonen, baka och öppna roliga paket, när vi i själva verket är här på praktik. Men tydligen håller de på att avsluta något projekt på CBR den här veckan (förstod inte riktigt vad de menade eftersom all denna information gavs på sms) och därför kommer de heller inte ha något program för oss den här veckan förrän på fredag. Det innebär att vi kommer ha/har haft 6 dagars ledigt, vilket inte är helt fel! Om man hittar något sätt att aktivera sig på under dessa dagar dvs. Som det har varit hittills har det ändå varit skönt att ha ett schema under veckorna och på så vis få in en liten rytm i vardagen, då vet man alla fall vad dagen kommer att ge.
 
Det hade heller inte varit helt fel om vi hade fått denna information lite tidigare så man hade kunnat planera in någonting för den här längre ledigheten, kanske en längre resa runt i landet eller en sväng ner till sydkusten för lite sol och bad. Men vi får helt enkelt svälja denna smått frustrerande känsla och nöja oss med det lankesiska sättet att få information på, dvs precis i samma stund. Lite Hakkuna Matata känsla över det hela helt enkelt.
 
Istället har vi spenderat dagarna med lite shopping (men nu har både vi och vårt konto fått nog av denna vara), badat med vår handledares barn, spelat basket och badminton med samma barn, bakat massor av svenska bakverk med dessa barn och sett otaliga avsnitt av Vänner utan dessa barn. Vad vi ska fylla ut morgondagen med för aktivitet är fortfarande oklart men i dagsläget lutar det mot att bestiga ett berg här i Kandy (som vi just fick reda på är en kulle av tät djungel. Hmph)
 
Aja, det visar sig. Nu blir det strax middag med familjen innan vi ser några fler avsnitt av Vänner (om inte turen infinner sig och vi får internet dvs) Peace out så länge!

Ledig Måndag, som publiceras på en Onsdag!

Kategori: Allmänt

Så, Måndag idag och vi har haft en ledig dag. Ibland har det hänt att det plingar till i mobilen och man får ett meddelande där det står att dagens program på CBR har blivit inställt på grund av lite olika orsaker. Idag var just en sådan dag.

Vi började därför dagen med att ta en väldigt välbehövlig springtur här runt området. Aktivitetsnivån här borta är ju som sagt inte överdrivet hög och vi försöker göra vårt bästa för att hålla nere kilona och det fruktade fläsket som hotfullt vill inta våra inaktiva kroppar. Dock så avger vi vid dessa löpturer helt ofantliga mängder svett vilket man kan hoppas hjälper till i mission ”utrota fettet”. Vi har insett att det inte är någon idé att tvätta våra träningskläder längre, för minsta tillstymmelse av aktivitet i det här klimatet gör så att du svettas likt en gris i en bastu. Jobbigast är sen att du aldrig slutar att svettas utan trots otaliga duschningar är du lika fuktig och varm även efter några timmar.

Vi hann även med att städa vår lilla del av vår handledares hus som vi bor i innan frukosten, som denna morgon bestod av nybakta scones! Hurra! Efter frukosten tog vi vår kära lokalbuss in till stan för att få några ärenden uträttade. Det börjar kännas riktigt bra nu när busschauffören känner igen oss och vi utan problem kan räcka fram rätt summa pengar, få vår biljett och hoppa av vid rätt hållplats som vilken annan lankes som helst. Vi har även lärt oss de magiska tricken hur man får bussen att stanna oavsett vart du befinner dig, hur man hoppar på bussen i farten och vad man ska säga när man betalar. Som egentligen betyder att du inte ska säga något alls. Bara betala och se ut som du vet vad du håller på med, då är du som en riktig infödd!

I detta land får svettningar en helt annan betydelse!

Väl på stan framkallade vi lite bilder, besökte en resebyrå och återlämnade några klädesplagg som vi i vår shoppinghets inte hade begrundat så noga förrän vi kom hem och insåg att det inte alls var vad vi var ute efter.  Vi åt även en fantastisk god lunch för 10 spänn och lagom till att vi skulle ta bussen hem fullkomligt vräkte regnet ner och vi blev strandsatta på köpcentrat i några timmar. Detta resulterade i att vårt sötsug vann striden mot vårt plågade samvete och vi passade på att köpa de goda pralinerna som länge hade ropat mot oss från skyltfönstret. Tack och lov besegrade vi dock kulglassen med de gudomligt goda strutarna, annars hade vi nog varit tvungna till en till springtur när vi kom hem.    

Tillslut kom alla fall vår skjuts (vi skippade trots allt bussen) och väl hemma passade jag på att baka en rabarber – och jordgubbspaj! (så var det de här med dåligt samvete ja...) Så ofantligt gott men så totalt förvirrande att äta denna typiska svenska sommarrätt en november dag i tropiska Sri Lanka. Det passade liksom inte ihop. Men ack så gott!

Sist men inte minst vill jag önska min broder ett försenat grattis på födelsedagen! Det är nu 23 år sedan du kom till denna jord och jag är så glad över att vara din syster. Jag älskar dig och önskar dig ett stort grattis!

Nu blir det sova så får vi ser vad morgondagen har att ge. God natt mina kära vänner!  

Brist på passande rubrik

Kategori: Allmänt

Här kommer ett torsdagsinlägg som fick publiceras på en lördag. Så går det när internet inte vill fungera.

Så sitter jag här i soffan, klockan 9 på kvällen med hår som fortfarande är blöt efter eftermiddagens välbehövliga dusch och lagom mätt efter en enkelt men god middag.

Dagen har varit bra! Började med att vi klev upp runt 6 för att sedan gå till jobbet vid 7. Det är en liten deal vi har gjort med oss själva, att om vi går de 30 minuterna till kontoret varje morgon så väger det upp alla fall en liten del av alla de timmar som vi sen spenderar sittandes i bilen när vi åker ut på fältbesök. Och trots att vi alltid, oavsett vilken takt vi går i eller hur tidigt det än är på morgonen, anländer till kontoret med ett lagom mysigt svettlager över kroppen så är det ändå värt det. Det är så skönt att röra på sig och när vägen dessutom slingrar sig längst floden här i Kandy så har vi även en väldigt fin utsikt att kasta ögonen på längst vägen. Om det inte hade varit för allt detta skräp som ligger slängt i floden och ger intrycket av att någon torkar kläder på de grenar som sticker upp ur vattnet det vill säga. En av oss tycker även att detta skräp ibland ser ut som små barn som hänger där i grenarna. Jag nämner inga namn men det är inte jag.

Någonting annat som förstör friden vid våra dagliga morgonpromenader är den galna trafiken som rusar fram längst vår annars så idylliska väg. Människor, hundar, kossor, tuk-tukar och bilar ska ju allesammans färdas efter vägen, vilket ibland gör att man många gånger är fullt upptagen att kolla vart sätter fötterna för att inte trampa i en saftig ko-blänga, få fötterna krossade av ett fordon eller få bajs i håret av de gigantiska fladdermössen som hänger i hundratal i träden. För att inte tala om och de galna busschaufförerna(!) som ibland tvingar ner en i diket och gör att man håller på att skita på sig varje gång de trycker på den öronbedövande höga och gälla tutan, precis när de passerar dig med några centimeters avstånd. Som om du inte märkte att det där rangliga schabraket som hörs på kilometers avstånd ändå var i närheten.  Tråkigt är också att ditt nyduschade hår efter en halvtimme längst vägen snarare luktar avgas och rök än fräsch schampolukt. Dock går det väl ihop ganska hyfsat med svettlukten antar jag.

På väg till jobbet och CBR office
De äckliga och feta "flygande hundarna"/fladdermössen som hänger i träden varje morgon
 
 
Att åka lokalbussen kan ibland vara väldigt trångt. Vi har kommit på att detta måste vara det optimala stället att hitta sin partner här i Sri Lanka. Man står ju i princip redan mun mot mun (för mig och Jasmine är det väl snarare mun mot axel/mage) och i bussen är det naturligt att man befinner sig i den andres svettiga famn, oavsett om man vill det eller inte. Kan det bli bättre?
 
Bästa som finns med vårt kök - ugnen! Då kan vi baka bullar

Som ni hör har vi väldigt händelserika morgnar och jag måste även säga att dagarna hittills även har varit väldigt spännande, om än med lite mindre dramatiska detaljer. Vi har under dessa tre veckor med CBR redan fått se väldigt mycket och varit med på många olika slags projekt. Mycket av vår tid spenderas till att göra hembesök som jag berättade om i tidigare inlägg. Vi har även hunnit med att besöka 3 statliga sjukhus med olika instanser, besökt en skola med en specialklass för mentalt funktionshindrade barn, varit med vid ett föräldrarådgivningsmöte där föräldrar med funktionshindrade barn deltog (där även jag och Jasmine fick hålla i ett litet ”peptalk”), besökt en klinik där de tillverkade arm- och benproteser och mycket mer.  Vi har sett och varit med om mycket!

Även vår fritid innehåller lite variation och på bara en vecka har vi hittills hunnit med att ligga vid poolen några lediga dagar, sett en skolfinal i basket, besökt ännu en botanisk trädgård, bakat massa bakverk, tagit några löpturer runt området, utökat vår bärbara garderob och klippt både hår och fått tånaglarna filade på en salong.

Den roligaste händelsen hittills är ändå att vi har gått med i en kör och ska den 23:e december uppträda i vår första lankesiska julkonsert! Otroligt roligt tycker vi båda och bra är också att det inbringar lite nya kontakter i vår annars ganska begränsade umgängeskrets. Vi har dock insett att lankesiska ungdomar inte umgås på samma sätt som hemma i Sverige och vi får nog räkna med att spendera fredagskvällarna på tu man hand även i framtiden.

Så, där var mitt försök att summera dessa tre intensiva veckor sen vi blev Kandybor. Måste säga att vi trivs i storstaden och den frihet som tillkommer. Nu får vi se hur länge vi blir kvar här innan vi måste bege oss vidare till nästa stopp på vår resa – Bokkawela och barnhemmet. På återseende."

På hembesök hos getfamiljen

Kategori: Allmänt

Det finns saker här i livet som är hemska att uppleva. Och sen finns det saker som är helt fruktansvärda. Jag har sett någonting som var sådär fruktansvärt. Någonting som man bara ser på tv och som man inte tror finns i verkligheten för det helt enkelt är för tragiskt för att vara sant. Men jag säger er, det finns i verkligheten, det kan jag nu intyga.
 
Vi åkte ut på ett fältbesök tillsammans med CBR häromveckan. Det var jag, Jasmine, en sjukgymnast och några anställda vid CBR och vi skulle göra det vanliga, regelbundna uppföljningsarbetet som är en vanlig procedur i CBRs arbete. Det innebär helt enkelt att man åker ut till byarna där de funktionshindrade människorna bor för att se hur det går för dem, se över om någonting mer behöver göras, om man kan se några framsteg i arbetet med mera. Vanligt uppföljningsarbete helt enkelt. Min och Jasmines del i det hela är att vi observerar det vi ser och har Jasmine tur får även hon, som legitimerad sjukgymnast, klämma och känna lite på några förvridna lemmar eller stela nackar medan jag dokumenterar det hela med min kamera och penna och papper. Teamwork skulle man kunna kalla det.
 
Under dessa dagliga utflykter som vi gör ungefär 2-4 gånger i veckan besöker vi alltså mellan 3-6 familjer varje dag där ett eller flera av barnen lider av något slags funktionshinder. Ofta ligger dessa byar långt bort från städerna vilket gör att framkomligheten ibland inte är den bästa och resorna många gånger är långa.
 
Denna varma onsdag bestod vår morgon av en ca 2 timmar lång bilresa rakt ut i buschen innan vi kom fram till den lilla byn där dagens hembesök skulle ske. En aningen slumriga och varma efter den skumpande bilresan snubblade vi oss fram efter stigen som ledde fram till det lilla hus där dagens första familj som vi skulle besöka bodde. Och på utsidan var det inget speciellt med denna lilla familj på tre personer. Huset var i och för sig ganska fallfärdigt, hade stora hål i taket och väggar som snart skulle rasa ihop, men det är egentligen inte en ovanlig syn här i Sri Lanka. Det som var annorlunda var familjen som bodde i huset.
 
Det vi hade förstått av informationen vi fick ta del av innan så led deras son av ett mentalt funktionshinder. Det vi däremot inte visste var att även båda föräldrarna var "mentalt efterblivna" som sjukgymnasten helt enkelt beskrev det för oss. Pappan i familjen såg mer eller mindre apatisk ut där han på ett väldigt barnsligt sätt stod och tittade ut i tomma luften medan mamman på ett litet skrämmande sätt, skrattandes, sprang omkring och jagade de två killingarna som for mellan våra ben. Och mitt i allt fanns denna förvirrade, funktionshindrade pojke som med ett otydligt mummlade gick runt i cirklar innan hans mamma föste in honom i huset. Det var alltså inte så svårt att förstå att det vi bevittnade var en ganska tragisk familjesituation. Men det var innan vi fick se hur de bodde.
 
Sjukgymnasten tyckte att vi skulle ta oss en titt in i deras hus för att se hur de bodde, så sagt och gjort trampade vi in utan någon förvarning av vad vi skulle mötas av. Väl inne tror jag att jag upplevde det närmsta jag varit till chocktillstånd; för där låg kläder, mat, sopor, skräp och allt vad man nu kan tänka sig slängt i en stor hög på det som jag tror en gång var deras soffa. Rummet var helt enkelt en sopstation och vi leddes in genom detta till nästa rum som var deras sovrum. "Sovrummet" bestod av en 120*90 cm väldigt, väldigt smutsig madrass, där de nu två killingarna hade lagt sig för att sova, eller göra sina behov, vilket som, och på golvet låg resterna av killingarnas mat och avföring blandat med lite annat smått och gott. Stanken av getskit fyllde rummet och det kändes som vi befann oss i ett getbås med massa surrande flugor snarare än ett sovrum för 3 personer. Det var helt enkelt fruktansvärt.
.
Lite smått chockad och panikslagen över att snabbt komma ut för att kunna andas tog jag några snabba bilder med mobilen innan jag lämnade rummet. Jag var helt enkelt tvungen att komma ihåg det här. Och det har jag gjort. Verkligen. Det var som sjukgymnasten sa: "De lever som djur"
 
Hela familjen utanför hemmet 
 
Deras mysiga familjesäng
 
När man pratar om att Sverige inte är handikappanpassat ska man komma till Sri Lanka. Detta är vägen upp till ett hus där en rullstolsbunden tjej bor, det kanske inte är så svårt att förstå att hon inte tar sig någonstans.
 
Jag och jasmine kallade dem för getfamiljen, vilket kanske låter komiskt, men det fanns verkligen ingenting komiskt alls över deras situation. Och det tragiska i den här historien är att jag har svårt att se något lyckligt slut för dem. Och det finns säkert många liknande familjer runt om i hela landet. Visst finns det många tragiska historier även i Sverige, men skulle ett fall som detta uppdagas i Sverige skulle det allafall finnas hjälp att få. Den lilla pojken skulle förmodligen bli omhändertagen av socialen och föräldrarna skulle få vård. I Sri Lanka fungerar det inte så. Den enda hjälp familjen har fått hittills av socialtjänsten är de två getterna som nu springer omkring och bajsar i deras hus. Tanken var nämligen att detta i framtiden skulle kunna göra familjen självförsörjande, men hur ska två vuxna som knappt kan ta hand om sig själva, än mindre om sitt eget barn, kunna ta ett sådant ansvar? Här vilar den lille pojkens framtid i Fridsros händer och vi får helt enkelt hoppas att CBR ska kunna hjälpa familjen på något vis, även om detta är helt ett socialt problem och borde handskas av socialtjänsten. 
 
Oj långt inlägg idag. Men så blir det när man inte har haft internet på en vecka och vill skriva av sig lite. Men som ni märker får vi vara med om mycket de här veckorna och jag har fått se saker som jag nog aldrig skulle fått se och uppleva i Sverige. Jag är helt enkelt väldigt tacksam för att jag har fått den här chansen. Nu blir det sova för min del, godnatt!          

Helg i Colombo

Kategori: Allmänt

Jaha där vara helgen över och i skrivandets stund sitter jag och Jasmine på ett väldigt ryckigt tåg tillbaka mot Kandy. Dock tog vi oss friheten att unna oss lite extra lyx denna helg och bokade därför platser i första klass där både AC och Wifi finns att tillgå. Det man lätt glömmer bort är dock att lankeser ibland tror att AC är synonymt med minusgrader och att internetuppkopplingen i detta land inte kan räknas som speciellt pålitlig. Men för 50 svenska spänn så är vi mer än nöjd över att för första gången prova på första klass och för det priset måste jag säga att även SJ ligger i lä.  

Helgen spenderades som sagt i Colombo där Christer Stenberg var underbar och hyste in oss i sitt gigantiska hus för två nätter. Det har varit en väldigt lugn och avkopplande helg och jag tror det gjorde gott för både själ och kropp att bara ta det lugnt en helg.

Vi hade lugna kvällar i huset där vi passade på att utnyttja Christers ugn för att stilla vår bakabstinens. Både morotsfrallor och en riktigt god kladdkaka blev det och tanken var även att göra traditionell ugnspannkaka med fläsk om inte ugnen till vår förfäran precis då vägrade fungera. Besviken och med krossade bak- och matlagningsdrömmar försökte vi desperat att hitta andra sätt att grädda våra små fina bullar som vi redan hade förberett. En slutsats vi kunde dra var att stekta bullar smakade för mycket jäst medan microvågsgräddade bullar helt enkelt blev stenhårda och nästan började brinna. Tack och lov tog Christer fram mekanikern i sig och räddade vår kväll och våra bullar. Ugnspannkakan hade visserligen då redan hunnit förvandlas till vanliga pannkakor, vilket inte alls var fy skam, och när Chrsiter sedan tog fram en burk med gyllengul hjortronsylt var kvällen fullbordad. Även frukostbröden blev lyckade och jag tror faktiskt att även Christer, som levt på glass i ett halvår, uppskattade att ha två bak- och matlagningsmotiverade tjejer i huset.  

Under lördagen blev det lite shopping inne i stan medan kvällen spenderades åt att gå lös på kladdakakan framför fredagens avsnitt av Doobidoo. Söndagen, idag, blev till att äta de goda små morotsfrallorna till frukost för att sedan packa och ta en tuktuk (eller three whealer som de säger här) in till Cinnamon Grand hotell för att relaxa framför poolen innan det blev dags för oss att ta tåget tillbaka till Kandy klockan 15.30.

Så nu sitter vi här på det ryckiga tåget, aningen trötta efter dagens intag av sol och bad. Imorgon blir tillbaka till CBR och allt vad det nu innebär. Det visar sig imorgon!

Som avslut vill jag bara säga ett stort grattis på farsdag till världens bästa pappa Leif Jonas Häggblom! Du är den bästa pappan man någonsin kan ha och jag älskar dig väldigt mycket. Kramar från Gruset

 

Att ibland göra mycket men ändå alldeles för lite

Kategori: Allmänt

Ännu en kväll har kommit till den lilla ön i Indiska Oceanen och ute sjunger syrssorna och grodorna sin vanliga godnattvisa. Mycket har hänt på bara dessa tre senaste dagar och än en gång är det svårt att veta i vilken ände man ska börja sin historia.
 
Efter det att den svenska gruppen lämnade oss blev vi alltså förflyttade till Kandy där vi inom den närmsta månaden kommer spendera all vår vakna tid med CBR (community based rehabilitation), som de numera har döpt om till FDR (Fridsro Disability Rights), bara för att krångla till det lite extra för er. Detta är alltså den största och mest omfattade verksamheten som Fridsro driver rent ekonomiskt, där man under mer än 15 års tid har arbetat med att stärka de funktionshindrades ställning och rättigheter i landet. Det är ett arbete som omfattar många olika delar och för att nämna lite av det man arbetar med så informerar man bland annat om de funktionshindrades rättigheter till både de funktionshindrade själva, deras föräldrar och övriga omgivning; man upplyser och arbetar mot en attitydförändring i samhället; de arbetar även med att förse de handikappade med rehabilitering i form av sjukgymnastik och man förser de i behov med redskap så som rullstolar mm. Bara för att nämna en liten del av allt som de sysslar med.
 
Under dessa tre senaste dagarna har vi alltså redan fått varit med och sett saker som jag tror att jag aldrig skulle få möjlighet att se och uppleva i Sverige och det har verkligen varit dagar där man mött människor som berört en på djupet. Mycket av CBRs arbete (jag kallar det så än för att det ska bli lättare) hänger på uppföljning och utvärdering av den behandling som funktionshindrade har fått möjlighet till via CBR, men eftersom situationen för många av dessa mäniskor gör det omöjligt för dem att själva ta sig in till städerna där sjukhusen och all hjälp finns så får helt enkelt CBR komma till dem. Så mycket av CBRs tid spenderas till att göra "field visits"(fältbesök) som de kallar det. Någonting som är både tidskrävande och utmattande, speciellt för oss gröngölingar.
 
Det är alltså dessa fältbesök som vi har fått följa med på de senaste dagarna. Vi har gjort hembesök till olika barn med funktionshinder och det mest gripande mötet hittills var när vi träfffade den lilla tvååriga pojken som vi åkte hem till igår. Han har inte blivit diagnostiserad än och man vet därför inte vad det är han lider av, men till och med en outbildad person som jag kunde se att det var något allvarligt fel på denna lilla pojke. Han hade nämligen ett huvud som hängde alldeles lealöst åt alla håll, likt en nyfödd bebis som inte kan kontrollera huvudet, och jag har aldrig sett maken till otäckare hållning. Jasmine som är utbildad sjukgymnast kände på hans nacke och fann att han knappt hade några muskler alls, utan att hans lilla nacke mestadels bestod av benkotor och någon ynka sena. Usch det var så hemskt att se. Men det värsta var inte upplevelsen i sig, det var när man efter några minuter av samtal och ätande av kex och bananer som de alla bjuder så generöst på, var tvungen att gå ut samma väg som man kommit från, utan minsta antydan till att ha hjälpt pojken. Även om det stod klart för oss alla att han var i akut behov av hjälp om hans liv inte skulle vara i livsfara. Vi får bara hoppas att de personer som är kunniga inom området ser tillräckligt allvarligt på det här och genast ger honom någon hjälp. 
 
 
 
 
En hindu hund vi mötte på vägen
 
En ledstång som familjen byggt själva åt sin dotter så hon kan öva sig att gå
 
 
Många barn som har vi mött har drabbats av tuffa omständigheter och sjukdomar, men för att inte deppa ner er alla med detta inlägg så måste jag även säga att dessa hembesök är oerhört positiva och att man verkligen kan se förändringen som CBR gör! Många av dessa barn har tidigare hållits i hemmen, uteslutande ur skolan, liggandes eller sittandes på en matta utan någon som helst funktion alls. Men efter den hjälp som de fått från CBR har många av dem gjort stora framsteg och kan numera funktionera på ett helt annat sätt än tidigare! Någon som tidigare bara låg i sin säng kan numera gå med hjälp av redskap, en annan som inte kunde lyfta huvudet har nu full funktion i överkroppen och det är helt enkelt underbart att se. CBRs arbete gör verkligen skillnad.
 
För er som orkat läsa så här långt tänkte jag bara avsluta med att säga att vi nu faktiskt är i Colombo, häpna och hör. Igårkväll ändrades våra planer snabbt när vi helt plöstligt skulle bege oss hit tidigt imorse (4.30 redan!) eftersom vi skulle förnya våra visum på Department of Immigration and Emigration.Och det stället mina vänner är ett väldigt ångest- och svettframkallande ställe! Tur vi hade pastorn och två insiders med oss så vi inte behövde spendera alltför mycket tid bland alla dessa otåligt väntande människor. Ansökan gick allafall igenom och nu kan vi med gott samvete stanna här ända till Mars! Som sagt, det gäller att vara flexibel i detta landet då informationen kan komma ungefär en timme innan du ska vara på plats. Därför valde vi att också överraska och ändra planerna så istället för att vända och åka tillbaka efter avslutat uppdrag så stannar vi hela helgen i Colombo med Christer Stenberg. Lovely.
 
Hej så länge!
 
 

Mmm marabou..

Kategori: Allmänt

Här har det inte uppdateras på ett tag och jag vill ge ett stort tack till mina kära anhängare som ändå har hållit humöret uppe och därmed även besökstatistiken. Bristen på uppdatering har berott på två saker; regnovädret förra veckan som även försämrade intranätet betydligt och sen kanske den främsta anledningen, gruppen från Sverige (Edsbyn till och med!) på 36 pers som besökte oss och Fridsro förra veckan. Dessa underbara ungdomar och vuxna som anlände tog både upp all vår vakna tid men även den lilla chans till internetanslutning som fanns. Av någon anledning klarade nätet inte riktigt av när 30 facebookgalna ungdomar (för att inte nämna ledare) försökte koppla upp sig på internet på samma gång. Så det var kanske inte så förvånande när internet började fungerade i samma stund som de lämnade stället..
 
Så, vi har alltså haft fullt upp de senaste dagarna och schemat har verkligen varit fullspäckat. Gruppen har gjort massor och jag och Jasmine hade förmånen att få följa med dem hela veckan. Vi har hunnit med att besöka ett fruktansvärt kallt och regnigt Nuwara Eliya (dock var det väldigt roligt att träffa vår lilla familj igen!), det blev shopping i Kandy, vi besökte CBR office där det var prisutdelning och utställning, vi såg vilda elefanter på östkusten, besökte Tsunami- och krigsdrabbade området Vaddavan där Fridro har byggt upp ett helt samhället efter förödelsen, spenderat minst 25 timmar i buss, blivit inbjudna som hedersgäster till en underbar utställning av förskolebarnen, spenderat tid med barnen på Fridsro, lärt oss att spela cricket, några av oss har spytt medan andra har skitit gott och på det har det hunnits med lite sol och bad också! Vi har alltså gjort massor och det har varit en helt fantastisk vecka.
 
Framförallt har det bara varit så underbart att få umgås med svenskar igen som pratar samma språk, använder sig av samma kroppsspråk och som förstår vad du menar när du säger köttbulle (inte för att det är ett återkommande samtalsämne precis, men jag kom inte på någonting annat typiskt svenskt) Ibland behöver man helt enkelt ett litet break i alla dessa kulturskillnader i detta missförståndelsernas land och tajmingen kunde helt enkelt inte vara bättre. Att dessa svenskar sedan är oerhört trevliga gjorde ju inte saken sämre, och pricken över i:t var nog när det visade sig att de hade tagit med sig lite svenska specialiteer till oss! Ni kan ju bara föreställa er vilken lycka som infann sig när vi insåg att vi efter två månader äntligen skulle få smaska på lite Marabou Mjölkchoklad sådär på kvällskvisten.. Helt underbart! Ett stort tack till er!
 
Så ni förstår nog att det blev lite ensamt åt mig och Jasmine när detta gäng på närmare 40 pers sedan tog sitt pick och pack och drog hem till kalla Sverige igen. Hade det inte varit för den kommande månaden i Kandy hade man nog kännts sig lite "left behind" och deppat ner sig någon dag, men nu när vi var tvungen att sadla om redan nästa dag för att sedan flytta till Kandy i en månad så hann man liksom inte tänka efter så mycket. Men jag längtar redan till den inplanerade återträffen som kommer ske någon gång i Februari. Ska bli spännande att se vad ungdomarna har fått med sig för upplevelser och erfarenheter från resan.
  
Just nu befinner vi oss alltså i Kandy för att under en månads tid följa med och observera de projekt som Fridsro har med CBR. Mer om detta kommer jag berätta i nästa inlägg, som förmodligen kommer ske inom de närmsta dagarna, eftersom jag i skrivandets stund har blivit så trött att jag inte orkar skriva längre.
 
Hoppas ni alla där hemma mår bra, trots att den efterlängtade snön smälte bort. För att lindra ert lidande kan jag meddela att det även har blivit svalar här de senaste veckorna, det ligger bara omkring 27 grader nu om dagarna. Hehe. Kramar till er alla!