matildahaggblom

Idag är det den 13 december vilket innebär att det vankas Lucia. Och vilket luciafirande vi har haft! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få fira denna speciella svenska högtid under min praktik här i Sri Lanka och än mindre uppleva det som ett av det allra roligaste och framförallt knäppaste luciafiranden i mitt hittills 20åriga liv! Mycket har vi nog att tacka Preshanna för detta (ursäkta min stavning ni som känner vid detta namn), den fullständigt galna tomten som följde med i detta mycket vackra luciafölje.   

Några av er kanske är lite förvirrade vid det här laget eftersom Lucia bara är någoting som vi firar i norden och inte alls finns att hitta i det lankesiska och buddhistiska traditionerna. Men tack vare Fridsros svenska grundare Anna-Greta Perera (Edsbybo till och med!) så har man sedan begynnelsen av Fridsro även här klätt sig i vita nattlinnen den 13:e december (dock har de röda banden bytts ut mot gula scarfar) för att sedan gå runt och lussa för barn och anställda. Detta år bestod den tappra luciaskaran av 4 utflyttade barnhemsbarn, 2 förstagångslussande barnhemsbarn och 3 utlänningar varav 2 svenskar och 1 amerikan.   

Det finns dock några tydliga skillnader mellan lankesiskt luciafirande och det traditionsenliga svenska firandet som jag är van vid. Först och främst lussas det här mitt i natten. Det vill säga att lussandet börjar redan klockan 23.00 den 12e december för att sedan pågå några timmar efter midnatt den 13e.

Den andra stora skillnaden skulle man kunna säga är olikheterna i själva ”framförandet”. Om man tycker att lucia hemma i Sverige är något fint och vackert att lyssna till/se på skulle denna lucia snarare klassas som, tja, något att frukta om man var ett av fridsros barnhemsbarn – eller anställd som gick och lade sig den 12e december. Det handlar nämligen inte om att sjunga sångerna så samstämt eller vackert som möjligt. Nej, övning innan var det inte ens frågan om, utan vilken låt, tonart och tempo bestämdes precis innan vi klev innanför dörren till den lyckligt utvalda.

Här handlade lussandet snarare om att väcka alla sovande (observera att detta var oberoende på ålder, detta skulle ske oavsett om du var 6 månader gammal eller 94 bast) till ljudet från en dunkande trumma, några tappra försök till julsånger och med galna tomtar som sprang omkring och dunkade alla sovande med ballonger i skallen (observera att detta också var oberoende på ålder). Som tack för att man vaknade av detta oljud delades det ut godis och sötsaker till alla och sedan begav sig detta lustiga luciatåg vidare till nästa hus.

Att försöka beskriva detta scenario är svårt, men det var alla fall fruktansvärt roligt. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under ett luciafirande som nu och mycket berodde det på det komiska i hela situationen. Vi hade en tomte som på grund av tre lager tomteskägg och solglasögon i princip var helt blind, som med sina ballonger på huvudet snubblade omkring och gnisslade på barnens fönster i ett ganska läskigt försök att väcka dem. Några av dem vaknade denna natt med skräck i ögonen och jag anklagar dem inte. Vem hade inte blivit rädd om man som 2 åring väcks mitt i natten av en oigenkännlig tomte som bankar på dig med en ballong i huvudet? Tur de fick godis att trösta sig med efteråt allafall.

Nattens luciafirande slutade med en kopp kaffe och kakor hemma hos vår galne tomte innan ett hyfsat trött luciatåg gick för att lägga sig runt klockan 03.00 på luciamorgonen. Som sagt, det blev en otroligt rolig natt med många erfarenheter rikare. Nu blir det nog försök till att se den svenska julkalendern på svt för att fortsätta denna ljuvliga luciadag! Godnatt