Julen står för dörren och här har vi det fullt upp! Våra dagar har varit fullspäckade med julklappsinslagning utöver det vanliga, körövning inför vår kommande konsert, ”carol singing” på sjukhus och inbjudningar till massa förskolavslutningar och- julfirande hit och dit.
I måndags anlände vi till Hatton som hedersgäster vid deras årliga "Graduation and Christmas Celebration" för förskolebarnen. Att vi var hedersgäster förstod vi inte förrän vi kom dit och översållade av välkomstblommor leddes vi snällt fram till första raden för att ta plats i "hederssoffan". En soffa som trots sitt namn tjänade till att orsaka en enorm smärta i bakdelen och som jag gärna hade bytt ut mot en av de där plaststolarna som alla andra fick sitta på.
Förutom ett längre strömavbrott som ledde till ett improviserat program och massa tal för att fördröja tiden lyckades man tillslut få igång elen via en generator och förskoleavslutningen och festen kunde räddas. Det bjöds på både orientalisk dans av barnen och lustiga tomtar som delade ut godis och jag måste säga att tomten här på Sri Lanka är ganska skum ändå. Har alltid med sig ballonger på en liten pinne som han sedan hoppar runt och dansar med på ett väldigt icke tomtefarsaktigt sätt.
Vi blev även medbjudna till att sjunga carols vid de statliga sjukhusen här i Kandy den här veckan. Det är tydligen en tradition man har, att olika kyrkor blir inbjudna för att gå runt till de olika avdelningarna på sjukhusen för att sjunga jullåtar och sprida julens glädje. Vi har därför de senaste två kvällarna varit runt och sjungit jullåtar på både sinhala, tamil och engelska för barn som har brutit armen eller för män som låg döende i cancer. Bara att besöka de statliga sjukhusen är en upplevelse i sig och jag är oerhört glad för att jag hittills inte har lidit av någon alvarligare åkomma och behövt åka in till sjukhuset. Vildhundar och katter sprang omkring bland patienterna, vissa låg på bänkar eller under sängarna på grund av platsbrist och vi såg människor som bar omkring på deras blod i påsar. Att då stå där framför dem och sjunga glada jullåtar tillsammans med rytmiska trummor och tomtar som dansade omkring kändes därför väldigt speciellt. Man bara hoppades att detta omusikaliska följe i någon form skulle skänka dem en viss julglädje i deras misär och trots att det i mina ögon inte såg mycket ut för världen kan han som är mycket större verka genom andra medel. Tack och lov säger jag för det.
Imorgon blir det till att åka ut till ett provisoriskt ”flyktingläger”, i den meningen att de människor som bor där blivit av med sina hem i de väldiga regnmassorna som varit den senaste veckan. På bara några dagar kan regnet här skapa enorma problem och tack vare det bergiga landskapet är jordskred ett vanligt förekommande fenomen vid denna väderlek. Jord rasar ner över vägarna och husen och gör många människor hemlösa. Det är dessa människor som vi ska besöka imorgon för att förse dem med basföda och vatten bland annat. Det ska bli spännande!
Inför detta uppdrag vill jag vara utsövd och därför tänker jag nu gå och lägga mig. Det är väldigt tveksamt att det kommer publiceras något mer inlägg här på min blogg innan julafton eftersom mitt schema är hyfsat späckat inför dessa tre sista dagar innan jul. Vi ska hinna med ännu en till förskole avslutning i Nuwara Eliya, det är genrep inför konserten, hela barnhemmet ska dekoreras inför julfesten och sen ska vi även hinna med en julkonsert på det hela. Jag tror därför att min blogg kommer få låg prioritet under dessa 72 timmar och därför vill jag önska er redan nu en mycket god jul.
God jul på er allesammans och guds rika välsignelse önskar Natal Sia från Sri Lanka!!
På förskoleavslutning i Hatton
Samling av alla grupper innan vi gick för att sjunga på Kandy Hospital
Idag är det den 13 december vilket innebär att det vankas Lucia. Och vilket luciafirande vi har haft! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få fira denna speciella svenska högtid under min praktik här i Sri Lanka och än mindre uppleva det som ett av det allra roligaste och framförallt knäppaste luciafiranden i mitt hittills 20åriga liv! Mycket har vi nog att tacka Preshanna för detta (ursäkta min stavning ni som känner vid detta namn), den fullständigt galna tomten som följde med i detta mycket vackra luciafölje.
Några av er kanske är lite förvirrade vid det här laget eftersom Lucia bara är någoting som vi firar i norden och inte alls finns att hitta i det lankesiska och buddhistiska traditionerna. Men tack vare Fridsros svenska grundare Anna-Greta Perera (Edsbybo till och med!) så har man sedan begynnelsen av Fridsro även här klätt sig i vita nattlinnen den 13:e december (dock har de röda banden bytts ut mot gula scarfar) för att sedan gå runt och lussa för barn och anställda. Detta år bestod den tappra luciaskaran av 4 utflyttade barnhemsbarn, 2 förstagångslussande barnhemsbarn och 3 utlänningar varav 2 svenskar och 1 amerikan.
Det finns dock några tydliga skillnader mellan lankesiskt luciafirande och det traditionsenliga svenska firandet som jag är van vid. Först och främst lussas det här mitt i natten. Det vill säga att lussandet börjar redan klockan 23.00 den 12e december för att sedan pågå några timmar efter midnatt den 13e.
Den andra stora skillnaden skulle man kunna säga är olikheterna i själva ”framförandet”. Om man tycker att lucia hemma i Sverige är något fint och vackert att lyssna till/se på skulle denna lucia snarare klassas som, tja, något att frukta om man var ett av fridsros barnhemsbarn – eller anställd som gick och lade sig den 12e december. Det handlar nämligen inte om att sjunga sångerna så samstämt eller vackert som möjligt. Nej, övning innan var det inte ens frågan om, utan vilken låt, tonart och tempo bestämdes precis innan vi klev innanför dörren till den lyckligt utvalda.
Här handlade lussandet snarare om att väcka alla sovande (observera att detta var oberoende på ålder, detta skulle ske oavsett om du var 6 månader gammal eller 94 bast) till ljudet från en dunkande trumma, några tappra försök till julsånger och med galna tomtar som sprang omkring och dunkade alla sovande med ballonger i skallen (observera att detta också var oberoende på ålder). Som tack för att man vaknade av detta oljud delades det ut godis och sötsaker till alla och sedan begav sig detta lustiga luciatåg vidare till nästa hus.
Att försöka beskriva detta scenario är svårt, men det var alla fall fruktansvärt roligt. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under ett luciafirande som nu och mycket berodde det på det komiska i hela situationen. Vi hade en tomte som på grund av tre lager tomteskägg och solglasögon i princip var helt blind, som med sina ballonger på huvudet snubblade omkring och gnisslade på barnens fönster i ett ganska läskigt försök att väcka dem. Några av dem vaknade denna natt med skräck i ögonen och jag anklagar dem inte. Vem hade inte blivit rädd om man som 2 åring väcks mitt i natten av en oigenkännlig tomte som bankar på dig med en ballong i huvudet? Tur de fick godis att trösta sig med efteråt allafall.
Nattens luciafirande slutade med en kopp kaffe och kakor hemma hos vår galne tomte innan ett hyfsat trött luciatåg gick för att lägga sig runt klockan 03.00 på luciamorgonen. Som sagt, det blev en otroligt rolig natt med många erfarenheter rikare. Nu blir det nog försök till att se den svenska julkalendern på svt för att fortsätta denna ljuvliga luciadag! Godnatt
Så, då är vi tillbaka på barnhemmet Fridsro där vi startade vår resa för mer än 13 veckor sedan. 13 veckor som har gått oerhört fort samtidigt som det känns som det var år och dar sedan vi lade oss för att sova första kvällen här i landet långt borta, trötta och med många tankar och känslor i omlopp. Nu är det mindre än 2 veckor kvar till jul och det känns så oerhört skumt. Trots att vi idag har julstädat i takt till julmusik så är det ändå svårt att förstå - bara 2 veckor kvar till jul!
Men känslan säger mig ändå att detta kommer bli en väldigt speciell men rolig julafton. Barnen har övat i flera veckor inför julshowen som de har varje år där det kommer bjudas på både sång,dans, drama och skratt. Tydligen bjuder man även in massvis med gamla barnhemsbarn och övrigt folk till detta julfirande så hela området kommer förmodligen krylla av folk. Sen så har vi ju även den 23:e vår julkonsert med Light House Church att se fram emot och lagom till julafton kommer det bjudas på svenskt besök i form av Jasmines familj, vilket vi båda verkligen ser fram emot. Så på det hela tagen kommer det nog bli en väldigt fin julafton och definitivt någonting annorlunda än vad jag annars är van vid!
Och trots att det är 13 dagar kvar till själva julafton händer det redan mycket här på barnhemmet. Inom de närmsta dagarna ska mycket förberedas och i lördags begav sig 40 barn och ungdomar inklusive mig och Jasmine in till Kandy för att köpa julklappar. Imorgon börjar inslagningen av alla dessa julklappar och inom de närmsta dygnen städas och tvättas det för fullt inför den stora dagen.
Därför har denna dag i stort sett bestått av såpa, svett och mängder av vatten. För när man pratar storstädning här är det verkligen storstädning som gäller. Det blev ut med alla möbler för att sedan bygga sig en megastor sopborste av palmblad och en lång pinne för att torka av tak och väggar. Efter det dränkte vi inte bara alla rum i vatten och såpa utan även dörrarna och alla fönsterna fick sig en regäl omgång av skrubborsten. Så just nu är jag täckt av ett mysigt lager damm, intorkad såpa och mycket svett. Dock känns det att man har gjort någonting idag och det känns riktigt bra!
Igår var även en helt fantastisk dag här på barnhemmet när några av barnens förädrar kom hit för att medverka vid ett föräldramöte. Glädjen i barnens ögon när de hörde att sin mamma eller annan anhörig hade anlänt var helt enkelt obeskrivlig och för första gången sen vi kom till Sri Lanka kunde jag inte hålla tårarna borta. Man inser verkligen vikten och betydelsen av en familj när man lever på en instution så här. För trots att Fridsro gör ett underbart jobb så inser man att det är omöjligt för personalen här att förse alla dessa barnhemsbarn med den dagliga dos av kärlek som ett barn behöver för att känna sig uppskattad och älskad. Här får barnen istället kriga om uppmärksamheten från de vuxna och suger verkligen åt sig av minsta antydan till bekräftelse. Därför har min övertygelse om att kämpa för att behålla kärnfamiljen stärkts och jag önskar inget hellre än att dessa barn någon gång i framtiden får möjligheten att uppleva den kärlek och bekräftelse som jag upplevde som barn.
Där var det försöket att hålla inlägget kort. Jag får helt enkelt inse att jag har svårt att inte skriva för mycket. Hoppas ni alla har haft en fin 2:a advent med snö och trevligheter. Kramar på er!
Föräldramöte där några av barnen fick träffa sina anhöriga
Så är vi ännu en gång i full färd att packa våra väskor. Denna gång går flyttlasset till Bokkawala och barnhemmet Fridsro där vi ska spendera vår sista tid här på Sri Lanka och som praktikanter.
Just nu känns det ganska bra att röra på sig för att uppleva någonting nytt, trots att vi har stortrivts här i Kandy. Jag tror det är de senaste 2 veckorna av ledighet som gjort oss smått rastlösa så nu vill vi sätta igång arbetet som praktikanter igen. Vi kom ju faktiskt inte hit för att ha ledigt så en flytt i det här laget känns som en behövlig förnying och som en välkomnande frisk fläkt!
De senaste dagarna av "ingenting att göra" har fört med sig en konstig känsla i kroppen som jag tror folk kallar för hemlängtan. Jag kanske är dum som säger detta men jag tror faktiskt inte att jag har upplevt det tidigare. Önskan att vara hemma istället för någon annanstans.
Men jag skyller dessa känslor på två saker. Dels att vi som sagt inte har haft någonting att göra på snart 2 hela veckor (!) men sen också att det just nu är en sådan mysig tid där hemma. Man ser bilder på all denna snö, på kompisar som har julmys med pepparkakor och glögg (jag som knappt är så förtjust i varken pepparkakor eller glögg!) eller bilder på massa smarrigt julbak och mysiga juldekorationer. Man blir helt enkelt lite avundsjuk på allt det där vanliga myset som man vet att man inte kommer få uppleva i år.
Som sagt så har jag inte dessa känslor tidigare och jag tror absolut inte att det är någonting långvarigt. Så fort vi kommer till barnhemmet och sätts i arbete så kommer jag nog Sverige verka sådär avlägset igen. Och om jag väl tänker efter så skulle jag nog inte uppskatta snön och kylan ändå. Jag hatar ju egentligen att frysa och längtar alltid iväg till varmare platser så fort långkalsongerna måste tas fram ur byrålådan. Jag är ju trots allt där jag vill vara och att komma iväg som praktikant till Sri Lanka har jag ju drömt om så länge! Så hemlängtan, släng dig i väggen! För nu ska jag njuta järnet av dessa två månader som är kvar och verkligen suga åt mig varje litet intryck och minne. Så att jag sen när jag plumsar runt där i snön hemma i Sverige kan minnas tillbaka till de varma och härliga promenaderna i Sri Lanka och förmodligen önska mig tillbaka.. Önskan att vara någon annanstans än hemma.
Lägger upp en bild på mitt fina hus hemma i Edsbyn som jag vet just nu är alldeles julmysigt. Fortsätt kämpa på med snöskotningen mamma, du gör ett superbra jobb!
Så har det helt plötsligt blivit december och första advent, även här i landet långt borta. Julstämningen var lika med noll när jag vaknade på söndagsmorgonen, mycket tack vare den oerhörda värme och den totala icke-vinterkänslan som är ofrånkomligt i detta tropiska land. Men innan kvällen var över skulle man kunna säga att julstämningen var på topp och det med måtta!
Traditionerna här borta är som sagt lite annorlunda, och första advent hade familjen vi bor med aldrig hört talas om. Trots det så skulle inte denna fina tradition förbi bortglömd utan jag och Jasmine såg till att adventsljusstaken stod där på bordet alldeles lagom till kvällsmaten den 1:a advent. 4 införskaffade ljus från grannbutiken, en gammal yoghurtburk, sand, papper, lim och lite fantasi var allt som behövdes! Klockan 8 på kvällen stod den redo på bordet och Jasmine kunde traditionsenligt läsa sin lilla adventsdikt innan vi tände det första ljuset tillsammans med en smått förundrad familj. Tydligen tänder man mest ljus för att jaga bort flugorna här. Ja ni hör ju själva vad trist, ljus som är en av de största mysfaktorena vid jul! Men efter denna lilla invigning av julen började julkänslan smått infinna sig och sedan blev det bara bättre.
Traditionen i denna familj lyder nämligen som så att man julpyntar hela huset och tar in julgranen redan den 1:a eller 2:a december, någonting som min familj hemma i Sverige inte gör förrän en vecka innan julafton. Detta år var inget undantag och efter vår lilla adventscermoni blev det därför dags för pyntning av både gran och hus till härlig julmusik. Låda efter låda med julkulor och annan dekoration togs fram och strax var allihopa i full fart med att dekorera granen med både det kulor och gosedjur.
Jag måste säga att det hela var väldigt mysigt och för en kväll inföll verkligen julkänslan så som den gör inför julen hemma. Att pynta julgranen har alltid varit en av mina viktigaste inslag i förberedelserna inför julen och att det nu skedde i Sri Lanka istället, med en annan familj, lite annan pyntning och med en plastgran gjorde inte så mycket. Julkänslan var ändå densamme och när alla sjöng i kör till "The first Noel" samtidigt som man engagerat hängde upp kula efter kula kände jag mig som hemma. Så trots att jag inte är hemma i underbara Sverige, som nu desutom är snöbeklätt, med min fina familj under jul så kommer jag nog klara mig. Och det ganska bra också. Man får tänka på alla de år av julfirande som ligger framför och nästa år kommer jag definitivt njuta och uppskatta detta underbara julfirande i mitt hemland på ett sätt jag inte tror att jag har gjort tidigare! Det är det fina med att vara borta så här, man lär sig att uppskatta så mycket.
Efter denna kväll var det faktikt bara lussebullarna som saknades. Istället fick det bli lite nybakad kardemummakaka á la Jasmine vilket inte alls var fy skam. Dock har jag insett vad jag önskar mig i julklapp av tomten i år: Lussebullar och en kram av min pojkvän. Det skulle sitta fint.
(För er som orkar läsa mer så kommer jag och jasmine varannan vecka
Jahapp, som alla dagar tidigare i veckan vaknade vi i Fredags till ett plingande i telefonen som talade om att dagens program på CBR hade blivit inställt. Igen. Detta innebar alltså att det var vår 7e dag av ledighet (inräknat helgen) och att vi ännu en gång var tvungen att oplanerat hitta på någon aktivitet för denna dag för att stilla vår tristess som sakta började komma krypandes.
Det låter kanske som rena paradiset, jag menar, 7 lediga dagar i Sri Lanka - det måste ju vara helt underbart! Vilket det även var till en början. Men när informationen sen trillar in bara några timmar innan hinner man inte riktigt planera för denna fantastiska ledighet (vilket är ett måste för när man besitter det typiska svenska beteendet) så blir man snarare lite frustrerad när dag efter dag av ledighet rullar på och du egentligen inte har gjort någonting vettigt alls.
Dock har jag fått svälja min svenska frustration över denna framförhållning och istället sett till möjligheterna. Så när beskedet kom på fredagsmorgonen att vi även var ledig denna dag fick vi nog och bestämde oss ganska snabbt att vi skulle åka till kusten över helgen. Istället för att fortsätta baka, springa, sova, gå i Kandy town för 6:e gången eller spela basket med barnen som vi har fördrivit tiden med de senaste 6 dagarna. Så sagt och gjort packade vi snabbt våra väskor och satte oss på bussen som skulle ta oss till Colombo.
Så nu är vi här, i Negombo, efter 7 timmars bussresa med byte i ett smått kaotiskt Colombo där vi skuffades hit och dit för att tillslut hitta rätt buss, för att fira första december här på Paradise Beach Hotel. Och nu kan man säga att vi njuter av vår ledighet!
Här är vi turister, en i mängden, och det känns faktiskt ganska skönt. Fast ändå konstigt. Så nu ska vi passa på att njuta av denna helg här vid havet och sedan hoppas på att veckan som kommer blir lika spännande och innehållsrik som de första 11 veckorna här har varit! Bara det är sjukt i sig. Att vi nu har varit här i 12 veckor. Bara 8 more to go!
Det är förresten första december idag. Känns otroligt konstigt eftersom jag i skrivandets stund ligger på en solstol under stekande sol, med havet som utsikt, och känner inte alls av den vanliga decemberkänslan som brukar infinna sig vid denna tid. Eller jo, de har ju pyntat entrén till hotellet med en tomte och en snögubbe (vilket måste vara jätte skumt för de lankeser som aldrig har sett snö) så lite julkänsla finns det allt;)
Nu ska jag passa på att njuta av resten av vår ledighet. Hoppas ni har det bra där hemma och njut ni med av all snö, allt julbak och julskyltningen! Trots detta paradis saknar jag allt de där. Hade gärna bytt bort en dag här för att uppleva julen hemma. Det får bli nästa år antar jag. Kramar!
