Dagarna passerar och så gjorde även den 21a Januari. Vilket betyder att jag numera har blivit hela ett år äldre och däremed även betydligt mycket klokare och mognare. Ja, det känns verkligen. Att jag även har lagt tonåren bakom mig med hela två år känns både skönt men även lite skrämmande. Det betyder ju att jag definitivt har lämnat barndomen bakom mig och räknas numera in i vuxenvärlden på riktigt. Att säga tjugoett vill sig inte riktigt lägga sig rätt på tungan heller men med tiden kommer det nog kännas bra att tillhöra övre medelåldern också antar jag, man anpassar sig till det mesta helt enkelt.
Dock inleddes mitt 21åriga liv inte riktigt med en drömstart. Förkylning och feber stod på schemat och jag har därför fått stanna hemma och kurera mig när Jasmine istället dragit iväg på field visits med CFC mm. Vilket känns lite stressande när det bara är två dagar kvar innan mina fina vänner och föräldrar intar landet och jag följer med dem - och därmed även lämnar det här landet i mitten av februari. Därför är jag just nu lite stressad över att jag, istället för att spenderar dagarna tillsammans med barnen eller gör något annat viktigt, mest går runt som i en dvala och snyter mig för jämnan. Blev nyss beordrad till sjuksyster för att ställa allt till rätta och gick därifrån med fyra olika piller som jag ska äta tre dagar i följd. Jag som vanligtvis avstår från att ta vanlig alvedon känner nu starkt misstänksamhet mot denna lankesiska kur, speciellt när det bara handlar om en vanlig förkylning. Skulle det dock visa sig att jag är pigg som en mört imorgon är det väl värt det antar jag, så jag tuggar något skeptiskt med glatt i mig tabletterna och hoppas på det bästa.
Imorgon, eller i natt rättare sagt, blir det till att gå upp klockan 01.00 för att sedan åka åtta timmar med bil mot norr och det krigsdrabbade Sri Lanka. Där kommer vi få se de projekt Fridsro har börjat med att återuppbygga två skolor som har blivit hårt drabbade av kriget. Detta är ett projekt jag länge har velat besöka och att vi nu äntligen ska få komma iväg och se den sidan av Sri Lanka som jag bara läst om i mina skolarbeten eller i tidningar kommer bli mycket intressant. Dock kan man tycka att tajmingen kunde varit bättre eftersom jag, precis som jag berättat, lider av smärre åkommor och därmed inte kommer vara riktigt fit for fight för att kliva upp mitt i natten, åka 8 timmar i bil, se stället, åka 8 timmar i bil tillbaka och komma hem mitt i natten igen. Speciellt när detta sker dagen innan jag kliver upp (också tidigt) för att åka till Colombo och agera välkomstkommité på flygplatsen för Jakob, Carro, Oskar och David. Jag får be om styrka från ovan och helt enkelt tugga dessa okända tabletter så ska det nog gå vägen. För tänk, "vilken dag det ska bli när min Jakob jag får se, vilken dag, vilken dag!"
Jag kom just till insikten om att detta kan bli mitt sista blogginlägg från Sri Lanka. Det är inte min önskan, men när jag börjar räkna dagarna och dess innehåll förstår jag att det under den sista tiden här inte kommer lämnas mycket tid över till bloggande. Vi ska till norr, jag ska hämta massa folk på flygplatsen, folket kommer till fridsro = fullt upp, åker sedan vidare med folket till övriga delar av landet på skön smester och sedan är min resa här slut. Finished. Finito. Ivaraj. Därför kan detta mycket väl bli det sista ni hör från mig innan jag landar på svensk mark igen. Väldigt sorligt faktiskt. Det har varit en helt underbar resa och jag kommer definitivt komma tillbaka. Det är någonting jag vet redan nu. Så lätt ska inte Sri Lanka och Fridsro bli av med mig. Det kan jag skriva under!
Häng med tjejerna på sjukhustaket
Jag och Jasmine tog en supergod avskedsmilkshake med några vänner från kören.
Mark och Lael, två av våra kompisar från Light House Church och kören
Bästa faster med tillhörande kusiner kom som en tidigt födelsedagspresent och förgyllde tillvaron
Så underbart att ha härliga släkten på besök!
Kusinerna hade med sig en liten födelsedagspresent till mig. Ballerina tackar man ju verkligen inte nej till!
Jag fick en riktigt fin födelsedag på kontoret med både tårta, svenska kakor och present!
Trots att man är sjuk kan man ändå njuta av den fina utsikten från vår "balkong"
Dagar rullar på. När jag stannar upp och tänker efter är det nästan lite läskigt vad tiden har gått fort. Om jag räknar efter har jag bara 16 dagar kvar av min praktik, av min tid här på barnhemmet och av denna underbara resa som jag har fått varit med om. För trots att jag efter den 1:a januari åker iväg med min familj och mina vänner på en 2 veckor lång och underbar semester innan jag vinkar farväl till Sri Lanka för gott (för den här gången alla fall) så känns det ändå som slutet är här.
Det är därför med blandade känslor som jag ser fram emot mina föräldrar och vänners ankomst. Det ska bli så oerhört roligt att träffa dem igen och jag har många gånger längtat ihjäl mig och verkligen sett fram emot deras ankomst med stor glädje och förväntan. Samtidigt betyder deras ankomst att denna period i mitt liv då har kommit till ett slut och därför genomgår jag nu ett emotionellt krig inombords där både längtan, glädje, bävan, sorg och lättnad brottas om att få plats. Och det tar på krafterna alltså.
Förutom paniken över att allt snart är över så rullar dagarna här på barnhemmet på ganska bra. Vi hjälper till hos barnen så gott vi kan, vi har vikt otalet små tröjor och byxor nere i klädförrådet, åkt och delat ut förnödenheten till behövande familjer, varit på kontoret, umgåtts med barnen och helt enkelt försökt njutit så mycket som möjligt av vår sista tid här. Det sorgliga är att man nu har lärt känna människorna så pass bra att det kommer bli riktigt jobbigt att lämna dem utan att veta när man får träffa dem igen. Jag kommer sakna vår roliga och alltid glade chaufför som jag numera betraktar som min gode vän. Jag kommer sakna kontoristen som skrattar och ler så härligt varje gång vi hälsar, de äldre tjejerna som gett mig smeknamnet ”Matti” eller de små barnen i ”mitt” dorm som alltid ska pussa på mina händer och kinder och sitta i min famn. Det finns helt enkelt många jag kommer sakna, samtidigt som det ska bli skönt att få komma hem och träffa alla andra människor som jag har saknat i 5 månader. Usch, att det alltid ska vara så splittrade känslor!
De sista kommande veckorna blir till att spendera på barnhemmet samtidigt som vi hoppas på lite fältbesök med CFC och den mobila kliniken. Samtidigt kryllar området nu av svenskar då både PMU-folk, svenska volontärer, besökare, mina kusiner och även snart familj och vänner antingen har – eller beräknas dyka upp inom de närmsta dagarna/veckorna. Detta gör det inte lättare att koncentrera sig på sin uppgift och jag har redan fått känna på känslan av att agera reseledare då det både ska ringas telefonsamtal, bokas rum, arrangeras med boenden och kolla upp lämpliga turistattraktioner. Detta är i och för sig ett yrke som jag alltid har velat prova på, men just i denna stund, med 16 dagar kvar som tickar likt en bomb, så önskar jag ibland att tajmingen kunde ha varit bättre. Dock är det som sagt svårt att frånse den glädje och förväntan jag har på dessa människors ankomst så det är med glädje i hjärtat som jag leker reseledare och ritar upp ritningar över boenden på kvällarna.
Till er där hemma som kanske läser detta vill jag bara säga att ni är saknade! För trots att det ska bli svårt att lämna ser jag redan fram emot att komma hem igen. Att träffa alla jag älskar igen och att helt enkelt göra allt det där som har saknats mig här borta. Sen återstår att se om uttrycket ”borta är bra men Hemma bäst” stämmer eller inte.
Efter ett välbehövligt juluppehåll från bloggen så är den nu igång igen.
Mycket har hänt här borta i Sri Lanka och på Fridsro. Under julveckan var här fullt hus då både personal från Fridsros alla verksamhetsområden och de äldre, utflugna barnhemsbarnen strömmade till och avlöste varandra under en 3 dagars period.
Julprogrammet började redan klockan 11 på förmiddagen den 24:e där jag både läste bibelvers, sjöng och spelade gitarr tillsammans med Jasmine och även medverkade i en mycket vacker juldans. Efter programmet bjöds det på en riktigt ordentlig julbuffé för alla de 150 gästerna innan man runt 3 tiden sadlade om för det efterlängtade ”tea partyt”. Där dök tomten upp med dunder och brak (bokstavligtalat då man samtidigt smällde smällare och skrämde barnen, inklusive mig till döds) och sen delade den ovanligt vita tomten ut presenter till alla barnen innan kvällen avslutades med sötsaker och lite mingel. Det blev helt enkelt ett väldigt annorlunda men fint julfirande detta år och glädjen hos de små barnen en dag som denna är verkligen svårt att ta miste på.
Efter jul så kommer nyår, och det nya året invigdes även det på ett lite annorlunda sätt än vad jag annars är van vid. Här har de kristna en tradition att inviga det nya året med en midnattsmässa i kyrkan som börjar runt 22 snåret och avslutas lagom till 12-slaget. Om man har tur det vill säga. Ryktet sade oss att vissa mässor kunde hålla på hela natten och det utan uppehåll för att uppmärksamma att klockan faktiskt hade slagit över 12 och ett nytt år hade tagit vid. Vi var dock lyckliga nog att närvara vid en mässa där faktiskt 12-slaget var av betydelse, någonting som jag då insåg är en viktigt principsak i "mitt" nyårsfirande.
Vi spenderade hela nyårsaftonsdagen i Kandy tillsammans med hela goa gänget från kören hemma hos en av tjejerna. Det blev både filmtittande, lekar, god mat och en gudomligt god efterrätt i form av ananaspaj innan det byttes om till finkläder för att lagom till klockan 22 bege oss till Light House Church för midnattsmässan. Det blev ett lite sömnigt, 3 språkigt men fint gudstjänstfirande. Klockan 00.00 smälldes det smällare och några fåtal raketer som i svenska mått må vara väldigt mesiga då de knappt orkade upp i luften innan de smälde. Det blev därför detta år en ovanligt mörk nyårshimmel som man betraktade till ljudet av alla dessa smällare. Därefter blev det ett stort kramkalas med hela kyrkan och man bjöd på te och milkrice. Som sagt, starten på år 2013 blev något annorlunda jämfört med tidigare år men det var trots allt två trötta men nöjda tjejer som somnade morgonen den 1:a Januari.
Nu är vi tillbaka på Fridsro och har börjat komma in i gängorna igen efter en kortare semester tillsammans med Jasmines föräldrar och bror som kom och förgyllde hela julveckan och nyårsveckan. Ett stort tack vill jag ge till Jasmines mamma som likt julens ängel sände mig den finaste gåvan av alla denna jul, lussebullarna! (förutom Jesus dvs). Tack ska du ha Roswita! Ett tack vill jag även skänka till mina föräldrar som lånade ut mig denna jul. Det har varit oerhört lärorikt och roligt men jag ser redan fram emot en svensk jul hemma i vintriga Edsbyn detta år! Guds välsignelse önskar jag er alla!
Hej! För er som vill kan ni gå in på PMUs hemsida för att läsa mitt senaste blogginlägg. Det skrevs dock ca 1 vecka innan jul men publicerades inte förrän nu, men så kan det gå!
Här är länken: http://www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=409
Uppdateringen här på bloggen kommer alldeles strax komma igång så ni kan vara lugna. Har varit en väldigt hektiskt tid hittills men nu börjar det sakta men säkert lugna ner sig igen. Så snart mina kära vänner. För den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
