Att ibland göra mycket men ändå alldeles för lite
Kategori: Allmänt
Ännu en kväll har kommit till den lilla ön i Indiska Oceanen och ute sjunger syrssorna och grodorna sin vanliga godnattvisa. Mycket har hänt på bara dessa tre senaste dagar och än en gång är det svårt att veta i vilken ände man ska börja sin historia.
Efter det att den svenska gruppen lämnade oss blev vi alltså förflyttade till Kandy där vi inom den närmsta månaden kommer spendera all vår vakna tid med CBR (community based rehabilitation), som de numera har döpt om till FDR (Fridsro Disability Rights), bara för att krångla till det lite extra för er. Detta är alltså den största och mest omfattade verksamheten som Fridsro driver rent ekonomiskt, där man under mer än 15 års tid har arbetat med att stärka de funktionshindrades ställning och rättigheter i landet. Det är ett arbete som omfattar många olika delar och för att nämna lite av det man arbetar med så informerar man bland annat om de funktionshindrades rättigheter till både de funktionshindrade själva, deras föräldrar och övriga omgivning; man upplyser och arbetar mot en attitydförändring i samhället; de arbetar även med att förse de handikappade med rehabilitering i form av sjukgymnastik och man förser de i behov med redskap så som rullstolar mm. Bara för att nämna en liten del av allt som de sysslar med.
Under dessa tre senaste dagarna har vi alltså redan fått varit med och sett saker som jag tror att jag aldrig skulle få möjlighet att se och uppleva i Sverige och det har verkligen varit dagar där man mött människor som berört en på djupet. Mycket av CBRs arbete (jag kallar det så än för att det ska bli lättare) hänger på uppföljning och utvärdering av den behandling som funktionshindrade har fått möjlighet till via CBR, men eftersom situationen för många av dessa mäniskor gör det omöjligt för dem att själva ta sig in till städerna där sjukhusen och all hjälp finns så får helt enkelt CBR komma till dem. Så mycket av CBRs tid spenderas till att göra "field visits"(fältbesök) som de kallar det. Någonting som är både tidskrävande och utmattande, speciellt för oss gröngölingar.
Det är alltså dessa fältbesök som vi har fått följa med på de senaste dagarna. Vi har gjort hembesök till olika barn med funktionshinder och det mest gripande mötet hittills var när vi träfffade den lilla tvååriga pojken som vi åkte hem till igår. Han har inte blivit diagnostiserad än och man vet därför inte vad det är han lider av, men till och med en outbildad person som jag kunde se att det var något allvarligt fel på denna lilla pojke. Han hade nämligen ett huvud som hängde alldeles lealöst åt alla håll, likt en nyfödd bebis som inte kan kontrollera huvudet, och jag har aldrig sett maken till otäckare hållning. Jasmine som är utbildad sjukgymnast kände på hans nacke och fann att han knappt hade några muskler alls, utan att hans lilla nacke mestadels bestod av benkotor och någon ynka sena. Usch det var så hemskt att se. Men det värsta var inte upplevelsen i sig, det var när man efter några minuter av samtal och ätande av kex och bananer som de alla bjuder så generöst på, var tvungen att gå ut samma väg som man kommit från, utan minsta antydan till att ha hjälpt pojken. Även om det stod klart för oss alla att han var i akut behov av hjälp om hans liv inte skulle vara i livsfara. Vi får bara hoppas att de personer som är kunniga inom området ser tillräckligt allvarligt på det här och genast ger honom någon hjälp.
En hindu hund vi mötte på vägen
En ledstång som familjen byggt själva åt sin dotter så hon kan öva sig att gå
Många barn som har vi mött har drabbats av tuffa omständigheter och sjukdomar, men för att inte deppa ner er alla med detta inlägg så måste jag även säga att dessa hembesök är oerhört positiva och att man verkligen kan se förändringen som CBR gör! Många av dessa barn har tidigare hållits i hemmen, uteslutande ur skolan, liggandes eller sittandes på en matta utan någon som helst funktion alls. Men efter den hjälp som de fått från CBR har många av dem gjort stora framsteg och kan numera funktionera på ett helt annat sätt än tidigare! Någon som tidigare bara låg i sin säng kan numera gå med hjälp av redskap, en annan som inte kunde lyfta huvudet har nu full funktion i överkroppen och det är helt enkelt underbart att se. CBRs arbete gör verkligen skillnad.
För er som orkat läsa så här långt tänkte jag bara avsluta med att säga att vi nu faktiskt är i Colombo, häpna och hör. Igårkväll ändrades våra planer snabbt när vi helt plöstligt skulle bege oss hit tidigt imorse (4.30 redan!) eftersom vi skulle förnya våra visum på Department of Immigration and Emigration.Och det stället mina vänner är ett väldigt ångest- och svettframkallande ställe! Tur vi hade pastorn och två insiders med oss så vi inte behövde spendera alltför mycket tid bland alla dessa otåligt väntande människor. Ansökan gick allafall igenom och nu kan vi med gott samvete stanna här ända till Mars! Som sagt, det gäller att vara flexibel i detta landet då informationen kan komma ungefär en timme innan du ska vara på plats. Därför valde vi att också överraska och ändra planerna så istället för att vända och åka tillbaka efter avslutat uppdrag så stannar vi hela helgen i Colombo med Christer Stenberg. Lovely.
Hej så länge!
