matildahaggblom

Dagar rullar på. När jag stannar upp och tänker efter är det nästan lite läskigt vad tiden har gått fort. Om jag räknar efter har jag bara 16 dagar kvar av min praktik, av min tid här på barnhemmet och av denna underbara resa som jag har fått varit med om. För trots att jag efter den 1:a januari åker iväg med min familj och mina vänner på en 2 veckor lång och underbar semester innan jag vinkar farväl till Sri Lanka för gott (för den här gången alla fall) så känns det ändå som slutet är här.

 Det är därför med blandade känslor som jag ser fram emot mina föräldrar och vänners ankomst. Det ska bli så oerhört roligt att träffa dem igen och jag har många gånger längtat ihjäl mig och verkligen sett fram emot deras ankomst med stor glädje och förväntan. Samtidigt betyder deras ankomst att denna period i mitt liv då har kommit till ett slut och därför genomgår jag nu ett emotionellt krig inombords där både längtan, glädje, bävan, sorg och lättnad brottas om att få plats. Och det tar på krafterna alltså. 

Förutom paniken över att allt snart är över så rullar dagarna här på barnhemmet på ganska bra. Vi hjälper till hos barnen så gott vi kan, vi har vikt otalet små tröjor och byxor nere i klädförrådet, åkt och delat ut förnödenheten till behövande familjer, varit på kontoret, umgåtts med barnen och helt enkelt försökt njutit så mycket som möjligt av vår sista tid här. Det sorgliga är att man nu har lärt känna människorna så pass bra att det kommer bli riktigt jobbigt att lämna dem utan att veta när man får träffa dem igen. Jag kommer sakna vår roliga och alltid glade chaufför som jag numera betraktar som min gode vän. Jag kommer sakna kontoristen som skrattar och ler så härligt varje gång vi hälsar, de äldre tjejerna som gett mig smeknamnet ”Matti” eller de små barnen i ”mitt” dorm som alltid ska pussa på mina händer och kinder och sitta i min famn. Det finns helt enkelt många jag kommer sakna, samtidigt som det ska bli skönt att få komma hem och träffa alla andra människor som jag har saknat i 5 månader. Usch, att det alltid ska vara så splittrade känslor!

De sista kommande veckorna blir till att spendera på barnhemmet samtidigt som vi hoppas på lite fältbesök med CFC och den mobila kliniken. Samtidigt kryllar området nu av svenskar då både PMU-folk, svenska volontärer, besökare, mina kusiner och även snart familj och vänner antingen har – eller beräknas dyka upp inom de närmsta dagarna/veckorna. Detta gör det inte lättare att koncentrera sig på sin uppgift och jag har redan fått känna på känslan av att agera reseledare då det både ska ringas telefonsamtal, bokas rum, arrangeras med boenden och kolla upp lämpliga turistattraktioner. Detta är i och för sig ett yrke som jag alltid har velat prova på, men just i denna stund, med 16 dagar kvar som tickar likt en bomb, så önskar jag ibland att tajmingen kunde ha varit bättre. Dock är det som sagt svårt att frånse den glädje och förväntan jag har på dessa människors ankomst så det är med glädje i hjärtat som jag leker reseledare och ritar upp ritningar över boenden på kvällarna.

Till er där hemma som kanske läser detta vill jag bara säga att ni är saknade! För trots att det ska bli svårt att lämna ser jag redan fram emot att komma hem igen. Att träffa alla jag älskar igen och att helt enkelt göra allt det där som har saknats mig här borta. Sen återstår att se om uttrycket ”borta är bra men Hemma bäst” stämmer eller inte.