matildahaggblom

Här kommer ett torsdagsinlägg som fick publiceras på en lördag. Så går det när internet inte vill fungera.

Så sitter jag här i soffan, klockan 9 på kvällen med hår som fortfarande är blöt efter eftermiddagens välbehövliga dusch och lagom mätt efter en enkelt men god middag.

Dagen har varit bra! Började med att vi klev upp runt 6 för att sedan gå till jobbet vid 7. Det är en liten deal vi har gjort med oss själva, att om vi går de 30 minuterna till kontoret varje morgon så väger det upp alla fall en liten del av alla de timmar som vi sen spenderar sittandes i bilen när vi åker ut på fältbesök. Och trots att vi alltid, oavsett vilken takt vi går i eller hur tidigt det än är på morgonen, anländer till kontoret med ett lagom mysigt svettlager över kroppen så är det ändå värt det. Det är så skönt att röra på sig och när vägen dessutom slingrar sig längst floden här i Kandy så har vi även en väldigt fin utsikt att kasta ögonen på längst vägen. Om det inte hade varit för allt detta skräp som ligger slängt i floden och ger intrycket av att någon torkar kläder på de grenar som sticker upp ur vattnet det vill säga. En av oss tycker även att detta skräp ibland ser ut som små barn som hänger där i grenarna. Jag nämner inga namn men det är inte jag.

Någonting annat som förstör friden vid våra dagliga morgonpromenader är den galna trafiken som rusar fram längst vår annars så idylliska väg. Människor, hundar, kossor, tuk-tukar och bilar ska ju allesammans färdas efter vägen, vilket ibland gör att man många gånger är fullt upptagen att kolla vart sätter fötterna för att inte trampa i en saftig ko-blänga, få fötterna krossade av ett fordon eller få bajs i håret av de gigantiska fladdermössen som hänger i hundratal i träden. För att inte tala om och de galna busschaufförerna(!) som ibland tvingar ner en i diket och gör att man håller på att skita på sig varje gång de trycker på den öronbedövande höga och gälla tutan, precis när de passerar dig med några centimeters avstånd. Som om du inte märkte att det där rangliga schabraket som hörs på kilometers avstånd ändå var i närheten.  Tråkigt är också att ditt nyduschade hår efter en halvtimme längst vägen snarare luktar avgas och rök än fräsch schampolukt. Dock går det väl ihop ganska hyfsat med svettlukten antar jag.

De äckliga och feta "flygande hundarna"/fladdermössen som hänger i träden varje morgon

Att åka lokalbussen kan ibland vara väldigt trångt. Vi har kommit på att detta måste vara det optimala stället att hitta sin partner här i Sri Lanka. Man står ju i princip redan mun mot mun (för mig och Jasmine är det väl snarare mun mot axel/mage) och i bussen är det naturligt att man befinner sig i den andres svettiga famn, oavsett om man vill det eller inte. Kan det bli bättre?

 

Som ni hör har vi väldigt händelserika morgnar och jag måste även säga att dagarna hittills även har varit väldigt spännande, om än med lite mindre dramatiska detaljer. Vi har under dessa tre veckor med CBR redan fått se väldigt mycket och varit med på många olika slags projekt. Mycket av vår tid spenderas till att göra hembesök som jag berättade om i tidigare inlägg. Vi har även hunnit med att besöka 3 statliga sjukhus med olika instanser, besökt en skola med en specialklass för mentalt funktionshindrade barn, varit med vid ett föräldrarådgivningsmöte där föräldrar med funktionshindrade barn deltog (där även jag och Jasmine fick hålla i ett litet ”peptalk”), besökt en klinik där de tillverkade arm- och benproteser och mycket mer.  Vi har sett och varit med om mycket!

Även vår fritid innehåller lite variation och på bara en vecka har vi hittills hunnit med att ligga vid poolen några lediga dagar, sett en skolfinal i basket, besökt ännu en botanisk trädgård, bakat massa bakverk, tagit några löpturer runt området, utökat vår bärbara garderob och klippt både hår och fått tånaglarna filade på en salong.

Den roligaste händelsen hittills är ändå att vi har gått med i en kör och ska den 23:e december uppträda i vår första lankesiska julkonsert! Otroligt roligt tycker vi båda och bra är också att det inbringar lite nya kontakter i vår annars ganska begränsade umgängeskrets. Vi har dock insett att lankesiska ungdomar inte umgås på samma sätt som hemma i Sverige och vi får nog räkna med att spendera fredagskvällarna på tu man hand även i framtiden.

Så, där var mitt försök att summera dessa tre intensiva veckor sen vi blev Kandybor. Måste säga att vi trivs i storstaden och den frihet som tillkommer. Nu får vi se hur länge vi blir kvar här innan vi måste bege oss vidare till nästa stopp på vår resa – Bokkawela och barnhemmet. På återseende."