matildahaggblom

Detta inlägg skrivs från en solstol i Hikkaduwa, med indiska oceanen framför mig och med den lankesiska flaggan svajandes i den svalkande vinden. Det är sri lankas nationaldag idag och jag hade tydligen fel. Det hanns med ett till blogginlägg för min del innan jag far hem till Sverige, även om det nu inte längre skrivs av en praktikant. För nu är jag ju faktiskt inte det, utan helt enkelt bara en vanlig turist som försöker njuta av de sista dagarna av sol och värme innan det blir dags för kylan i lilla Edsbyn.

Det känns så konstigt att det nu är över. Fridsro, praktiken, Sri Lanka. 5 månader har gått så otroligt fort samtidigt som jag har varit med om så oerhört mycket. Avskedet från fridsro och alla människor var allt annat än smärtfritt och det gör fortfarande ont i mig av att veta att jag kanske aldrig mer kommer träffa några av dessa människor som jag lärt känna. "Mina" flickor kanske har fått flytta hem till sina föräldrar nästa gång jag hälsar på, de äldre tjejerna har säkert lämnat för studier eller jobb och de underbart söta tanterna på ålderdomshemmet har kanske fått flytta hem till himlen. Denna tanke smärtar något oerhört samtidigt som jag försöker tänka positivt och vet att jag en dag kommer komma tillbaka. Aldrig mer som PMU praktikant och med min kära praktikantkollega Jasmine vid min sida, men definitivt som besökare eller kanske i andra ärenden.

Det jag vet med säkerhet är dock att denna resa är det bästa jag någonsin gjort. Även om jag kanske inte har uträttat stordåd har det haft stor påverkan på mitt liv och jag kommer för alltid att bära med mig de minnen och upplevelser som jag har varit med om här. Så tack Sri Lanka för allt som du har gett mig, jag kommer alltid minnas dig och ditt folk. Ni finns i mitt hjärta, för alltid.

Dagar rullar på. När jag stannar upp och tänker efter är det nästan lite läskigt vad tiden har gått fort. Om jag räknar efter har jag bara 16 dagar kvar av min praktik, av min tid här på barnhemmet och av denna underbara resa som jag har fått varit med om. För trots att jag efter den 1:a januari åker iväg med min familj och mina vänner på en 2 veckor lång och underbar semester innan jag vinkar farväl till Sri Lanka för gott (för den här gången alla fall) så känns det ändå som slutet är här.

 Det är därför med blandade känslor som jag ser fram emot mina föräldrar och vänners ankomst. Det ska bli så oerhört roligt att träffa dem igen och jag har många gånger längtat ihjäl mig och verkligen sett fram emot deras ankomst med stor glädje och förväntan. Samtidigt betyder deras ankomst att denna period i mitt liv då har kommit till ett slut och därför genomgår jag nu ett emotionellt krig inombords där både längtan, glädje, bävan, sorg och lättnad brottas om att få plats. Och det tar på krafterna alltså. 

Förutom paniken över att allt snart är över så rullar dagarna här på barnhemmet på ganska bra. Vi hjälper till hos barnen så gott vi kan, vi har vikt otalet små tröjor och byxor nere i klädförrådet, åkt och delat ut förnödenheten till behövande familjer, varit på kontoret, umgåtts med barnen och helt enkelt försökt njutit så mycket som möjligt av vår sista tid här. Det sorgliga är att man nu har lärt känna människorna så pass bra att det kommer bli riktigt jobbigt att lämna dem utan att veta när man får träffa dem igen. Jag kommer sakna vår roliga och alltid glade chaufför som jag numera betraktar som min gode vän. Jag kommer sakna kontoristen som skrattar och ler så härligt varje gång vi hälsar, de äldre tjejerna som gett mig smeknamnet ”Matti” eller de små barnen i ”mitt” dorm som alltid ska pussa på mina händer och kinder och sitta i min famn. Det finns helt enkelt många jag kommer sakna, samtidigt som det ska bli skönt att få komma hem och träffa alla andra människor som jag har saknat i 5 månader. Usch, att det alltid ska vara så splittrade känslor!

De sista kommande veckorna blir till att spendera på barnhemmet samtidigt som vi hoppas på lite fältbesök med CFC och den mobila kliniken. Samtidigt kryllar området nu av svenskar då både PMU-folk, svenska volontärer, besökare, mina kusiner och även snart familj och vänner antingen har – eller beräknas dyka upp inom de närmsta dagarna/veckorna. Detta gör det inte lättare att koncentrera sig på sin uppgift och jag har redan fått känna på känslan av att agera reseledare då det både ska ringas telefonsamtal, bokas rum, arrangeras med boenden och kolla upp lämpliga turistattraktioner. Detta är i och för sig ett yrke som jag alltid har velat prova på, men just i denna stund, med 16 dagar kvar som tickar likt en bomb, så önskar jag ibland att tajmingen kunde ha varit bättre. Dock är det som sagt svårt att frånse den glädje och förväntan jag har på dessa människors ankomst så det är med glädje i hjärtat som jag leker reseledare och ritar upp ritningar över boenden på kvällarna.

Till er där hemma som kanske läser detta vill jag bara säga att ni är saknade! För trots att det ska bli svårt att lämna ser jag redan fram emot att komma hem igen. Att träffa alla jag älskar igen och att helt enkelt göra allt det där som har saknats mig här borta. Sen återstår att se om uttrycket ”borta är bra men Hemma bäst” stämmer eller inte.

 

Julen står för dörren och här har vi det fullt upp! Våra dagar har varit fullspäckade med julklappsinslagning utöver det vanliga, körövning inför vår kommande konsert, ”carol singing” på sjukhus och inbjudningar till massa förskolavslutningar och- julfirande hit och dit.

I måndags anlände vi till Hatton som hedersgäster vid deras årliga "Graduation and Christmas Celebration" för förskolebarnen. Att vi var hedersgäster förstod vi inte förrän vi kom dit och översållade av välkomstblommor leddes vi snällt fram till första raden för att ta plats i "hederssoffan". En soffa som trots sitt namn tjänade till att orsaka en enorm smärta i bakdelen och som jag gärna hade bytt ut mot en av de där plaststolarna som alla andra fick sitta på.

Förutom ett längre strömavbrott som ledde till ett improviserat program och massa tal för att fördröja tiden lyckades man tillslut få igång elen via en generator och förskoleavslutningen och festen kunde räddas. Det bjöds på både orientalisk dans av barnen och lustiga tomtar som delade ut godis och jag måste säga att tomten här på Sri Lanka är ganska skum ändå. Har alltid med sig ballonger på en liten pinne som han sedan hoppar runt och dansar med på ett väldigt icke tomtefarsaktigt sätt.

Vi blev även medbjudna till att sjunga carols vid de statliga sjukhusen här i Kandy den här veckan. Det är tydligen en tradition man har, att olika kyrkor blir inbjudna för att gå runt till de olika avdelningarna på sjukhusen för att sjunga jullåtar och sprida julens glädje. Vi har därför de senaste två kvällarna varit runt och sjungit jullåtar på både sinhala, tamil och engelska för barn som har brutit armen eller för män som låg döende i cancer. Bara att besöka de statliga sjukhusen är en upplevelse i sig och jag är oerhört glad för att jag hittills inte har lidit av någon alvarligare åkomma och behövt åka in till sjukhuset. Vildhundar och katter sprang omkring bland patienterna, vissa låg på bänkar eller under sängarna på grund av platsbrist och vi såg människor som bar omkring på deras blod i påsar. Att då stå där framför dem och sjunga glada jullåtar tillsammans med rytmiska trummor och tomtar som dansade omkring kändes därför väldigt speciellt. Man bara hoppades att detta omusikaliska följe i någon form skulle skänka dem en viss julglädje i deras misär och trots att det i mina ögon inte såg mycket ut för världen kan han som är mycket större verka genom andra medel. Tack och lov säger jag för det.

Imorgon blir det till att åka ut till ett provisoriskt ”flyktingläger”, i den meningen att de människor som bor där blivit av med sina hem i de väldiga regnmassorna som varit den senaste veckan. På bara några dagar kan regnet här skapa enorma problem och tack vare det bergiga landskapet är jordskred ett vanligt förekommande fenomen vid denna väderlek. Jord rasar ner över vägarna och husen och gör många människor hemlösa. Det är dessa människor som vi ska besöka imorgon för att förse dem med basföda och vatten bland annat. Det ska bli spännande!

  Inför detta uppdrag vill jag vara utsövd och därför tänker jag nu gå och lägga mig. Det är väldigt tveksamt att det kommer publiceras något mer inlägg här på min blogg innan julafton eftersom mitt schema är hyfsat späckat inför dessa tre sista dagar innan jul. Vi ska hinna med ännu en till förskole avslutning i Nuwara Eliya, det är genrep inför konserten, hela barnhemmet ska dekoreras inför julfesten och sen ska vi även hinna med en julkonsert på det hela. Jag tror därför att min blogg kommer få låg prioritet under dessa 72 timmar och därför vill jag önska er redan nu en mycket god jul.

God jul på er allesammans och guds rika välsignelse önskar Natal Sia från Sri Lanka!!

Samling av alla grupper innan vi gick för att sjunga på Kandy Hospital

 

Tomteverkstad pågår!

 

"Caroling" med tomtar på Peradiniya Hospital

 

Idag är det den 13 december vilket innebär att det vankas Lucia. Och vilket luciafirande vi har haft! Aldrig trodde jag väl att jag skulle få fira denna speciella svenska högtid under min praktik här i Sri Lanka och än mindre uppleva det som ett av det allra roligaste och framförallt knäppaste luciafiranden i mitt hittills 20åriga liv! Mycket har vi nog att tacka Preshanna för detta (ursäkta min stavning ni som känner vid detta namn), den fullständigt galna tomten som följde med i detta mycket vackra luciafölje.   

Några av er kanske är lite förvirrade vid det här laget eftersom Lucia bara är någoting som vi firar i norden och inte alls finns att hitta i det lankesiska och buddhistiska traditionerna. Men tack vare Fridsros svenska grundare Anna-Greta Perera (Edsbybo till och med!) så har man sedan begynnelsen av Fridsro även här klätt sig i vita nattlinnen den 13:e december (dock har de röda banden bytts ut mot gula scarfar) för att sedan gå runt och lussa för barn och anställda. Detta år bestod den tappra luciaskaran av 4 utflyttade barnhemsbarn, 2 förstagångslussande barnhemsbarn och 3 utlänningar varav 2 svenskar och 1 amerikan.   

Det finns dock några tydliga skillnader mellan lankesiskt luciafirande och det traditionsenliga svenska firandet som jag är van vid. Först och främst lussas det här mitt i natten. Det vill säga att lussandet börjar redan klockan 23.00 den 12e december för att sedan pågå några timmar efter midnatt den 13e.

Den andra stora skillnaden skulle man kunna säga är olikheterna i själva ”framförandet”. Om man tycker att lucia hemma i Sverige är något fint och vackert att lyssna till/se på skulle denna lucia snarare klassas som, tja, något att frukta om man var ett av fridsros barnhemsbarn – eller anställd som gick och lade sig den 12e december. Det handlar nämligen inte om att sjunga sångerna så samstämt eller vackert som möjligt. Nej, övning innan var det inte ens frågan om, utan vilken låt, tonart och tempo bestämdes precis innan vi klev innanför dörren till den lyckligt utvalda.

Här handlade lussandet snarare om att väcka alla sovande (observera att detta var oberoende på ålder, detta skulle ske oavsett om du var 6 månader gammal eller 94 bast) till ljudet från en dunkande trumma, några tappra försök till julsånger och med galna tomtar som sprang omkring och dunkade alla sovande med ballonger i skallen (observera att detta också var oberoende på ålder). Som tack för att man vaknade av detta oljud delades det ut godis och sötsaker till alla och sedan begav sig detta lustiga luciatåg vidare till nästa hus.

Att försöka beskriva detta scenario är svårt, men det var alla fall fruktansvärt roligt. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under ett luciafirande som nu och mycket berodde det på det komiska i hela situationen. Vi hade en tomte som på grund av tre lager tomteskägg och solglasögon i princip var helt blind, som med sina ballonger på huvudet snubblade omkring och gnisslade på barnens fönster i ett ganska läskigt försök att väcka dem. Några av dem vaknade denna natt med skräck i ögonen och jag anklagar dem inte. Vem hade inte blivit rädd om man som 2 åring väcks mitt i natten av en oigenkännlig tomte som bankar på dig med en ballong i huvudet? Tur de fick godis att trösta sig med efteråt allafall.

Nattens luciafirande slutade med en kopp kaffe och kakor hemma hos vår galne tomte innan ett hyfsat trött luciatåg gick för att lägga sig runt klockan 03.00 på luciamorgonen. Som sagt, det blev en otroligt rolig natt med många erfarenheter rikare. Nu blir det nog försök till att se den svenska julkalendern på svt för att fortsätta denna ljuvliga luciadag! Godnatt

Just nu känns det ganska bra att röra på sig för att uppleva någonting nytt, trots att vi har stortrivts här i Kandy. Jag tror det är de senaste 2 veckorna av ledighet som gjort oss smått rastlösa så nu vill vi sätta igång arbetet som praktikanter igen. Vi kom ju faktiskt inte hit för att ha ledigt så en flytt i det här laget känns som en behövlig förnying och som en välkomnande frisk fläkt!

De senaste dagarna av "ingenting att göra" har fört med sig en konstig känsla i kroppen som jag tror folk kallar för hemlängtan. Jag kanske är dum som säger detta men jag tror faktiskt inte att jag har upplevt det tidigare. Önskan att vara hemma istället för någon annanstans.

 Men jag skyller dessa känslor på två saker. Dels att vi som sagt inte har haft någonting att göra på snart 2 hela veckor (!) men sen också att det just nu är en sådan mysig tid där hemma. Man ser bilder på all denna snö, på kompisar som har julmys med pepparkakor och glögg (jag som knappt är så förtjust i varken pepparkakor eller glögg!) eller bilder på massa smarrigt julbak och mysiga juldekorationer. Man blir helt enkelt lite avundsjuk på allt det där vanliga myset som man vet att man inte kommer få uppleva i år.

Som sagt så har jag inte dessa känslor tidigare och jag tror absolut inte att det är någonting långvarigt. Så fort vi kommer till barnhemmet och sätts i arbete så kommer jag nog Sverige verka sådär avlägset igen. Och om jag väl tänker efter så skulle jag nog inte uppskatta snön och kylan ändå. Jag hatar ju egentligen att frysa och längtar alltid iväg till varmare platser så fort långkalsongerna måste tas fram ur byrålådan. Jag är ju trots allt där jag vill vara och att komma iväg som praktikant till Sri Lanka har jag ju drömt om så länge! Så hemlängtan, släng dig i väggen! För nu ska jag njuta järnet av dessa två månader som är kvar och verkligen suga åt mig varje litet intryck och minne. Så att jag sen när jag plumsar runt där i snön hemma i Sverige kan minnas tillbaka till de varma och härliga promenaderna i Sri Lanka och förmodligen önska mig tillbaka.. Önskan att vara någon annanstans än hemma.  

Jahapp, som alla dagar tidigare i veckan vaknade vi i Fredags till ett plingande i telefonen som talade om att dagens program på CBR hade blivit inställt. Igen. Detta innebar alltså att det var vår 7e dag av ledighet (inräknat helgen) och att vi ännu en gång var tvungen att oplanerat hitta på någon aktivitet för denna dag för att stilla vår tristess som sakta började komma krypandes.

Det låter kanske som rena paradiset, jag menar, 7 lediga dagar i Sri Lanka - det måste ju vara helt underbart! Vilket det även var till en början. Men när informationen sen trillar in bara några timmar innan hinner man inte riktigt planera för denna fantastiska ledighet (vilket är ett måste för när man besitter det typiska svenska beteendet) så blir man snarare lite frustrerad när dag efter dag av ledighet rullar på och du egentligen inte har gjort någonting vettigt alls.

Dock har jag fått svälja min svenska frustration över denna framförhållning och istället sett till möjligheterna. Så när beskedet kom på fredagsmorgonen att vi även var ledig denna dag fick vi nog och bestämde oss ganska snabbt att vi skulle åka till kusten över helgen. Istället för att fortsätta baka, springa, sova, gå i Kandy town för 6:e gången eller spela basket med barnen som vi har fördrivit tiden med de senaste 6 dagarna. Så sagt och gjort packade vi snabbt våra väskor och satte oss på bussen som skulle ta oss till Colombo.

Så nu är vi här, i Negombo, efter 7 timmars bussresa med byte i ett smått kaotiskt Colombo där vi skuffades hit och dit för att tillslut hitta rätt buss, för att fira första december här på Paradise Beach Hotel. Och nu kan man säga att vi njuter av vår ledighet!

Här är vi turister, en i mängden, och det känns faktiskt ganska skönt. Fast ändå konstigt. Så nu ska vi passa på att njuta av denna helg här vid havet och sedan hoppas på att veckan som kommer blir lika spännande och innehållsrik som de första 11 veckorna här har varit! Bara det är sjukt i sig. Att vi nu har varit här i 12 veckor. Bara 8 more to go!

Det är förresten första december idag. Känns otroligt konstigt eftersom jag i skrivandets stund ligger på en solstol under stekande sol, med havet som utsikt, och känner inte alls av den vanliga decemberkänslan som brukar infinna sig vid denna tid. Eller jo, de har ju pyntat entrén till hotellet med en tomte och en snögubbe (vilket måste vara jätte skumt för de lankeser som aldrig har sett snö) så lite julkänsla finns det allt;)

Nu ska jag passa på att njuta av resten av vår ledighet. Hoppas ni har det bra där hemma och njut ni med av all snö, allt julbak och julskyltningen! Trots detta paradis saknar jag allt de där. Hade gärna bytt bort en dag här för att uppleva julen hemma. Det får bli nästa år antar jag. Kramar!

Så, Måndag idag och vi har haft en ledig dag. Ibland har det hänt att det plingar till i mobilen och man får ett meddelande där det står att dagens program på CBR har blivit inställt på grund av lite olika orsaker. Idag var just en sådan dag.

Vi började därför dagen med att ta en väldigt välbehövlig springtur här runt området. Aktivitetsnivån här borta är ju som sagt inte överdrivet hög och vi försöker göra vårt bästa för att hålla nere kilona och det fruktade fläsket som hotfullt vill inta våra inaktiva kroppar. Dock så avger vi vid dessa löpturer helt ofantliga mängder svett vilket man kan hoppas hjälper till i mission ”utrota fettet”. Vi har insett att det inte är någon idé att tvätta våra träningskläder längre, för minsta tillstymmelse av aktivitet i det här klimatet gör så att du svettas likt en gris i en bastu. Jobbigast är sen att du aldrig slutar att svettas utan trots otaliga duschningar är du lika fuktig och varm även efter några timmar.

Vi hann även med att städa vår lilla del av vår handledares hus som vi bor i innan frukosten, som denna morgon bestod av nybakta scones! Hurra! Efter frukosten tog vi vår kära lokalbuss in till stan för att få några ärenden uträttade. Det börjar kännas riktigt bra nu när busschauffören känner igen oss och vi utan problem kan räcka fram rätt summa pengar, få vår biljett och hoppa av vid rätt hållplats som vilken annan lankes som helst. Vi har även lärt oss de magiska tricken hur man får bussen att stanna oavsett vart du befinner dig, hur man hoppar på bussen i farten och vad man ska säga när man betalar. Som egentligen betyder att du inte ska säga något alls. Bara betala och se ut som du vet vad du håller på med, då är du som en riktig infödd!

Väl på stan framkallade vi lite bilder, besökte en resebyrå och återlämnade några klädesplagg som vi i vår shoppinghets inte hade begrundat så noga förrän vi kom hem och insåg att det inte alls var vad vi var ute efter.  Vi åt även en fantastisk god lunch för 10 spänn och lagom till att vi skulle ta bussen hem fullkomligt vräkte regnet ner och vi blev strandsatta på köpcentrat i några timmar. Detta resulterade i att vårt sötsug vann striden mot vårt plågade samvete och vi passade på att köpa de goda pralinerna som länge hade ropat mot oss från skyltfönstret. Tack och lov besegrade vi dock kulglassen med de gudomligt goda strutarna, annars hade vi nog varit tvungna till en till springtur när vi kom hem.    

Tillslut kom alla fall vår skjuts (vi skippade trots allt bussen) och väl hemma passade jag på att baka en rabarber – och jordgubbspaj! (så var det de här med dåligt samvete ja...) Så ofantligt gott men så totalt förvirrande att äta denna typiska svenska sommarrätt en november dag i tropiska Sri Lanka. Det passade liksom inte ihop. Men ack så gott!

Sist men inte minst vill jag önska min broder ett försenat grattis på födelsedagen! Det är nu 23 år sedan du kom till denna jord och jag är så glad över att vara din syster. Jag älskar dig och önskar dig ett stort grattis!

Nu blir det sova så får vi ser vad morgondagen har att ge. God natt mina kära vänner!  

Här kommer ett torsdagsinlägg som fick publiceras på en lördag. Så går det när internet inte vill fungera.

Så sitter jag här i soffan, klockan 9 på kvällen med hår som fortfarande är blöt efter eftermiddagens välbehövliga dusch och lagom mätt efter en enkelt men god middag.

Dagen har varit bra! Började med att vi klev upp runt 6 för att sedan gå till jobbet vid 7. Det är en liten deal vi har gjort med oss själva, att om vi går de 30 minuterna till kontoret varje morgon så väger det upp alla fall en liten del av alla de timmar som vi sen spenderar sittandes i bilen när vi åker ut på fältbesök. Och trots att vi alltid, oavsett vilken takt vi går i eller hur tidigt det än är på morgonen, anländer till kontoret med ett lagom mysigt svettlager över kroppen så är det ändå värt det. Det är så skönt att röra på sig och när vägen dessutom slingrar sig längst floden här i Kandy så har vi även en väldigt fin utsikt att kasta ögonen på längst vägen. Om det inte hade varit för allt detta skräp som ligger slängt i floden och ger intrycket av att någon torkar kläder på de grenar som sticker upp ur vattnet det vill säga. En av oss tycker även att detta skräp ibland ser ut som små barn som hänger där i grenarna. Jag nämner inga namn men det är inte jag.

Någonting annat som förstör friden vid våra dagliga morgonpromenader är den galna trafiken som rusar fram längst vår annars så idylliska väg. Människor, hundar, kossor, tuk-tukar och bilar ska ju allesammans färdas efter vägen, vilket ibland gör att man många gånger är fullt upptagen att kolla vart sätter fötterna för att inte trampa i en saftig ko-blänga, få fötterna krossade av ett fordon eller få bajs i håret av de gigantiska fladdermössen som hänger i hundratal i träden. För att inte tala om och de galna busschaufförerna(!) som ibland tvingar ner en i diket och gör att man håller på att skita på sig varje gång de trycker på den öronbedövande höga och gälla tutan, precis när de passerar dig med några centimeters avstånd. Som om du inte märkte att det där rangliga schabraket som hörs på kilometers avstånd ändå var i närheten.  Tråkigt är också att ditt nyduschade hår efter en halvtimme längst vägen snarare luktar avgas och rök än fräsch schampolukt. Dock går det väl ihop ganska hyfsat med svettlukten antar jag.

De äckliga och feta "flygande hundarna"/fladdermössen som hänger i träden varje morgon

Att åka lokalbussen kan ibland vara väldigt trångt. Vi har kommit på att detta måste vara det optimala stället att hitta sin partner här i Sri Lanka. Man står ju i princip redan mun mot mun (för mig och Jasmine är det väl snarare mun mot axel/mage) och i bussen är det naturligt att man befinner sig i den andres svettiga famn, oavsett om man vill det eller inte. Kan det bli bättre?

 

Som ni hör har vi väldigt händelserika morgnar och jag måste även säga att dagarna hittills även har varit väldigt spännande, om än med lite mindre dramatiska detaljer. Vi har under dessa tre veckor med CBR redan fått se väldigt mycket och varit med på många olika slags projekt. Mycket av vår tid spenderas till att göra hembesök som jag berättade om i tidigare inlägg. Vi har även hunnit med att besöka 3 statliga sjukhus med olika instanser, besökt en skola med en specialklass för mentalt funktionshindrade barn, varit med vid ett föräldrarådgivningsmöte där föräldrar med funktionshindrade barn deltog (där även jag och Jasmine fick hålla i ett litet ”peptalk”), besökt en klinik där de tillverkade arm- och benproteser och mycket mer.  Vi har sett och varit med om mycket!

Även vår fritid innehåller lite variation och på bara en vecka har vi hittills hunnit med att ligga vid poolen några lediga dagar, sett en skolfinal i basket, besökt ännu en botanisk trädgård, bakat massa bakverk, tagit några löpturer runt området, utökat vår bärbara garderob och klippt både hår och fått tånaglarna filade på en salong.

Den roligaste händelsen hittills är ändå att vi har gått med i en kör och ska den 23:e december uppträda i vår första lankesiska julkonsert! Otroligt roligt tycker vi båda och bra är också att det inbringar lite nya kontakter i vår annars ganska begränsade umgängeskrets. Vi har dock insett att lankesiska ungdomar inte umgås på samma sätt som hemma i Sverige och vi får nog räkna med att spendera fredagskvällarna på tu man hand även i framtiden.

Så, där var mitt försök att summera dessa tre intensiva veckor sen vi blev Kandybor. Måste säga att vi trivs i storstaden och den frihet som tillkommer. Nu får vi se hur länge vi blir kvar här innan vi måste bege oss vidare till nästa stopp på vår resa – Bokkawela och barnhemmet. På återseende."