Identitetslös
Kategori: Allmänt
Så var det dags för lite uppdatering. Jag snittar ju ungefär ett inlägg varannan dag, så måste väl fortsätta med det för att hålla ångan uppe.
Här rullar dagarna på! Och nog har vi skaffat oss en liten vardag kan man säga. Vi går upp ca 7.30 om morgnarna, leker sedan med förskolebarnen på förmiddagen, har våra 40 minuter som vi är ansvarig för där vi undervisar/leker med dem för att sedan bege oss till Informal Education Class runt 11 tiden för att syselsätta våra händer med en nål och tråd. Lunchen sker någon gång runt 12.30 och efter det försöker vi aktivera även de äldre barnen med någon engelsk lek eller lite simpel undervisning. Runt 15.30 står det lek på schemat för våra "drop outs" och dagen till ära bjöds det på lite fotboll!! Som jag längtat efter att sparka denna runda underbara boll! Desto mindre roligt var upptäckten, eller snarare avsaknaden av den kondition man en gång ägde inte längre existerade, och bollen var ungefär så dåligt pumpad som en disktrasa. Men förutom det skänkte denna halvtimme en mycket lycklig stund och jag var sådär härligt svettig när jag gick "hem" för dagen. Någonting vi dock har fått bekräftat under dessa veckor är att Jasmine borde undvika all slags lek med de äldre barnen. Förra gången vi spelade basket halkade hon och stukade foten, denna gång var det såklart hon som halkade igen och satte sig mitt i en härligt regnblöt lerpöl. På något vis lyckas hon alltid!
Ungefär så ser våra dagar ut nu för tiden, rullar på i samma hjulspår. En förändring skedde dock idag i vårt annars så inrutade liv, då vi för första gången på 5 veckor snörade på oss löparskorna och stack ut på en liten löprunda. Vilken känsla det var! Vilken befrielse! Framförallt, vilket flås! Längesedan kroppen fick anstränga sig så pass och det var så oerhört skönt att få röra lite på fläsket, som oroväckande nog börjar sprida sig utöver min kropp. Speciellt rumpan börjar bli härligt rund, den som knappast behövde påfyllning. Så nog behöver vi lite motion allt, både för fläskets och psykets skull.
De fina blommorna vi fick från en pojke från förskolan idag. Texten lyder: "WEL-COME MADAME. Thank you very much Madam. Coming to CINDA. I' all so happy Madame.Thank you" Söt va?
Våra söta förskolebarn och deras bokstav som de fick färglägga idag
Nu har vi varit här så pass länge att man börjar lära känna människorna på ett litet djupare plan, känner behörighet med dem och ser dem som dina vänner. För att inte tala om relationen man skaffar sig till barnen. Kommer bli svårt att åka härifrån alltså..
Vi har även kommit till ett stadie när vi blir anförtrodda mer och mer av barnens berättelser och man har i många lägen väldigt svårt att förstå att den glada lilla flicka som leker med dig har en alkoliserad pappa eller en familj som inte ens existerar. Idag när vi lekte med barnen på gården började helt plötsligt en av flickorna gråta helt oprovocerat och läraren förklarade att hon brukade göra så ibland. När man då får reda på att hennes pappa tagit självmord är det kanske inte så förvånande att hon ibland bryter ihop sådär. Trots det känner man sig väldigt hjälplös och vill så gärna göra någonting för att hjälpa, någonting som många gånger är mycket större än vad lilla jag är kapabel till.
Ett annat oroväckande exempel är födelsesystemet här som fungerar på ett, för mig, ganska ohumant sätt. När ett barn föds måste nämligen föräldrarna ha ett äktenskapsbevis för att barnet ska få ett födelsecertificat. Men som i alla världens länder förekommer det även här graviditeter utanför äktenskapet, vilket då gör att dessa barn helt enkelt inte får något födelsebevis. De har alltså ingen laglig Identitet! Detta ställer till det enormt för barnen sen när de blir äldre, då de måste kunna uppvisa Identitetshandlingar när de t.ex. ska till att börja på de statliga skolorna, när de ska skriva prov, ta körkort och rösta! Ja i allt som det krävs en I.D handling försummas dessa barn, och en av dem är flickan som går i "vår" Informal education class. Igår när jag frågade henne när hon fyllde år, kunde hon inte svara, hon visste helt enkelt inte. Hon är en sån "identitetslös". Tydligen är detta ett stort problem här och när man hör sig för verkar det som de flesta av barnen härifrån kommer från ganska osunda och dåliga förhållanden. Alkohliserade föräldrar, misshandel, övergrepp, föräldrar som övergivit dem, självmord, förälrar med många äktenskap mm. Någonting som är svårt att förstå när barnen går där med sin hand i din, men som då och då bubblar upp till ytan när de bryter ihop och gråter för ingenting alls.
Många tankar som far i skallen, men allt går inte ner på papper. Därför lämnar jag detta inlägg såhär och går och hugger in på soppan vi ska få ikväll. Mums! Soppa och Rooti (ett slags bröd) har blivit vår stora favorit här borta, det står sig än!
(PS. Jag såg förresten en orm igår på trappan ner till vårt hus! Ingen aning vad de var för orm men det var lite obehaligt när den ringlade in i busken precis bredvid vårt hus och försvann. Man har ju ingen aning om vad de där kräken kan ställa till med i detta land, här kan dom ju vara dödliga! Och förresten, gå även in på Jasmines blogg för att läsa mer om vår resa! jonsssonjasmine.blogg.se. DS)
