matildahaggblom

Hej mina kära anhängare.

 

I skrivandets stund så är jag återigen sjuk, snorig och slemmig. Anledning till detta är nog den 6 timmars långa resan som vi gjorde igår som innehöll litervis med damm och konstant vinddrag. Vi skulle nämligen besöka de två andra förskolorna som tillhör CINDA som vi inte hade besökt tidigare och utföra lite rapporteringsarbete till Fridsro angående förskolans storlek, behov och problem mm. Men eftersom CINDA inte har tillgång till något mer fordon än en 2-sitsig jeep (vi var 4 stycken som skulle åka) fick jag och Jasmine första parkett bak på flaket.  Dock hade våran "fixarkille" varit så duktig och ställt dit två stolar som blev våra säten. En extra säkerhets årgärd fick bli att knyta fast stolarna med ett oroväckande tunt rep innan vi intog våra platser och begav oss iväg.  

 

Värt att nämna är också att stäckan vi skulle färdas inte var längre än 45 kilometer men tog som sagt 3 timmar enkelresa!! Vägen var som alla andra vägar här i Sri Lanka under ombyggnation och därför tar det sjukt lång tid att ta sig överallt, även om det bara är kortare sträckor.

 

Och till en början tyckte jag det var jätteroligt! Att sitta skumpandes bak på ett flak; med naturen, dofterna och lukterna precis svichandes förbi är ju betydligt roligare än sitta bakom en glasruta inne i en bil. Det blir ju en helt annan upplevelse och så betydligt mer spännande på det viset! Så jag nöjt verkligen, av den otroligt vackra naturen, av Sri Lanka och av mitt sällskap. Ända tills jag insåg hur mycket damm som vi också fick uppleva sådär betydligt mer påtagligare än innanför en glasruta. Det dröjde inte länge förrän stolarna vi satt på hade ett väldigt synligt lager damm över sig och det nytvättade håret kändes strävt som hästhår av allt damm. När jag desutom började få svårt att svälja utan att det gjorde ont i halsen var det helt plötsligt inte lika roligt längre. Och efter 6 timmar av en konstant gropig väg uppskattar man av någon konstig anledning inte varje studs lika mycket..

 

 

Någonting som dock slog mig när jag satt där bak på flaket; ungefär som jag hade gjort 3 år tidigare i Sydafrika, när min längtan för att göra en resa som denna första gången väcktes; var insikten om att jag verkligen är här! I Sri Lanka!  Som jag har drömt om! Och jag är så otroligt tacksam för den här möjligheten och förundrad över att livet ibland faktiskt kan föra en dit man vill! Ibland gäller det bara att ha förtröstan och lita på att man är på rätt väg, att det faktiskt finns någon som leder en.

 

Nu ska jag snart lägga mig så jag blir kvitt den här dumma förkylningen någongång. Så jag nästa gång jag sitter på ett skumpande flak faktiskt kan uppskatta det fullt ut, hela vägen!

 

Tack även till alla er därhemma som tänker och ber för mig,det uppskattas jättemycket och jag tänker på er med!! Och till mamma, pappa och min fina pojkvän säger jag bara en sak: 2 tim 4:9

Good night